I Sverige kan du ha rätt till vård – och ändå stå helt utan den

Under de senaste månaderna har jag gjort något som jag inte tror att särskilt många privatpersoner gör.

Men något jag önskar att fler börjar göra.

Jag har systematiskt undersökt vårdens brister. Inte bara i enskilda fall – utan i strukturen.

Det började med en fråga:

Hur kan så många människor vittna om samma sak, utan att någon verkar ta ansvar för helheten?

Och ju mer jag har grävt, desto tydligare har svaret blivit:

• Problemet ligger inte bara i köer

• Inte bara i resursbrist

• Inte bara i enskilda beslut

Problemet ligger i mellanrummen. I glappen mellan olika delar av systemet. Där ansvar överlappar, eller försvinner helt.

Mellan:

• regionernas ansvar

• myndigheternas uppdrag

• tillsyn och verklighet

• offentlig vård och privata aktörer

Det är där människor faller.

Det är där kontinuiteten bryts.

Det är där ansvar löses upp.

Det är där patienter lämnas utan hjälp – trots att systemet, på pappret, fungerar.

Ett mönster som inte går att bortförklara

Under den här tiden har jag pratat med patienter, myndigheter, politiker, läkare, psykologer, forskare och olika vårdaktörer.

Jag har:

• dokumenterat berättelser

• Granskat underlag

• Läst beslut

• Sammanställt mönster

Och det som framträder är inte enskilda misslyckanden.

Det är ett systemfel.

Ett system där ingen har varken skyldighet eller mandat att ta helhetsansvar, men där konsekvenserna ändå blir brutalt konkreta.

För patienter.

För vårdpersonal.

För anhöriga.

När teorin inte möter verkligheten

I teorin fungerar systemet.

• Det finns ansvarsfördelning

• Det finns tillsyn

• Det finns riktlinjer

Men i praktiken uppstår något annat:

Ett ingenmansland.

Ett mellanrum där patienter hamnar när systemets delar inte hänger ihop. Där ingen aktör kliver in. Där ingen samordnar. Där ingen bär helheten.

Och det är där människor står kvar.

Utan vård.

Utan riktning.

Utan trygghet.

Konsekvenserna vi inte pratar om

Det här är inte en abstrakt systemdiskussion. Det är verkliga konsekvenser.

När människor inte får rätt hjälp i tid:

• ökar psykisk ohälsa

• minskar arbetsförmåga

• ökar samhällskostnader

• bryts förtroendet för systemet ner

Det här påverkar inte bara individen.

Det påverkar hela vårt samhälle.

Och det är därför det här är större än vård.

Det är en strukturell risk.

Ett system utan ägare

Det mest slående i allt jag sett är detta:

• Alla ser problemet. Men ingen äger det

• Ansvar finns – men bara i delar

• Mandat finns – men inom ramar

Och just därför uppstår mellanrummen.

Ett system där ingen har ansvar för helheten blir ett system där människor faller mellan stolarna.

Varför jag inte släpper det här

Jag tänker inte släppa det här.

Jag kommer fortsätta lyfta frågan.

Fortsätta ställa obekväma frågor.

Fortsätta kräva tydlighet i ansvar.

Tills någon faktiskt äger helheten.

Tills beslutsfattare erkänner det som idag är uppenbart:

• Att det finns ett mellanrum

• Att det finns patienter i ett ingenmansland

För ett system där människor faller mellan stolarna är inte ett system vi kan acceptera.

Det här handlar inte bara om patienter

Det här handlar inte bara om de som söker vård.

Det handlar också om de som arbetar i den. De allra flesta inom vården drivs av något enkelt – men starkt:

• Viljan att göra skillnad

• Att hjälpa människor

• Att bidra till något bättre

De förtjänar också ett system som fungerar. Inte ett system som tvingar dem att lämna människor i mellanrum ingen äger.

Jag kommer inte ge upp

Jag kommer inte att ge upp förrän jag har lyckats påverka den här frågan.

Jag kommer fortsätta gräva tills jag förstår det underliggande problemet fullt ut och kan förklara det på ett sätt som är begripligt för alla.

Oavsett erfarenhet.

Oavsett profession.

Inte bara som patient. Utan som medmänniska.

Som någon som inte accepterar att människor far illa, oavsett var i vårdkedjan det sker.

Om du har information eller erfarenheter av systembrister inom vården som kan bidra till att synliggöra det här – hör gärna av dig. ❤️

📸 Henrik Olofsson

ADHD-vården i Sverige: När ingen tar ansvar

ADHD-patienter i Sverige skriver till mig i desperation.

Det är inte det mest anmärkningsvärda.

Det mest anmärkningsvärda är varför.

Efter att jag öppet delat min egen historia i media och sociala medier har människor från hela landet fortsatt att höra av sig. Jag får meddelanden dagligen. Jag försöker svara, guida och lugna.

Men det här är inte en roll jag ska ha.

Och det är inte ett system som fungerar.

Ett mönster som inte går att ignorera

Det som framträder i alla dessa berättelser är inte enskilda misslyckanden.

Det är ett mönster.

Människor beskriver hur de:

• väntat i åratal på en ADHD-utredning

• blivit nekade och aldrig ens fått komma in i systemet

• tvingats betala tiotusentals kronor privat

• till slut fått behandling som fungerar

Och sedan, från en dag till en annan:

står utan vård.

När privata vårdgivare stoppas – genom tillsynsbeslut eller rättsliga processer – finns det ingen tydlig plan för vad som händer med patienterna. Ingen övergång. Ingen samordning. Ingen aktör som tar ett helhetsansvar.

Det uppstår ett vakuum.

Och i det vakuumet står människor utan medicin, utan uppföljning och utan en tydlig väg framåt.

Ett system där ansvaret försvinner

Under den senaste tiden har jag försökt förstå hur det här kan ske.

Jag har kontaktat alla relevanta ministrar, samtliga 349 riksdagsledamöter, alla landshövdingar, regionala politiker och relevanta myndigheter. Jag har också sammanställt ett omfattande underlag på över 200 A4 sidor med patientberättelser, dialoger och identifierade systembrister. Jag har varit i kontakt med all media.

Svarsmönstret är slående:

“Vi förstår.”

“Vi tar med oss detta.”

“Det är en viktig fråga.”

“Det är inte vårt ansvarsområde.”

Lokalt erkänns problemen.

Nationellt möts man ofta av försiktighet eller tystnad.

Samtidigt hänvisar olika aktörer till varandra:

• Regionerna ansvarar för vården.

• IVO granskar.

• Socialstyrelsen ger riktlinjer.

• Regeringen skapar förutsättningar.

Men när systemet brister – vem tar ansvar då?

I praktiken: ingen.

Konsekvenserna är verkliga

Det här är inte en abstrakt systemdiskussion.

Det är människors liv.

Människor som:

• står utan medicin

• kraschar psykiskt

• tappar arbetsförmåga

• förlorar stabilitet i sina liv

Och i vissa fall utvecklar en så allvarlig situation att självmordstankar uppstår.

Människor som redan förlorat förtroendet för den offentliga vården och nu behöver uppleva även detta?

Det här är konsekvenser av ett system som inte håller ihop.

När patienten blir systemets samordnare

En av de mest problematiska aspekterna är att ansvaret i praktiken förskjuts till individen.

Patienten förväntas själv:

• navigera mellan vårdnivåer

• förstå sina rättigheter

• hitta alternativa lösningar

• säkerställa kontinuitet

Och när det inte går?

Då söker man hjälp där den finns.

I det här fallet: hos en privatperson på sociala medier.

Det säger något om systemets tillstånd.

Det här handlar om mer än ADHD

Det är viktigt att vara tydlig:

Det här är inte bara en fråga om ADHD.

Det här är en fråga om hur vårt välfärdssystem fungerar när:

• ansvar är uppdelat

• mandat är otydligt

• och ingen äger helheten

Det är i de mellanrummen människor faller.

Frågan vi måste våga ställa

Vi behöver ställa en obekväm men nödvändig fråga:

Är det rimligt att patienter i Sverige ska behöva vända sig till privatpersoner för att få hjälp?

Eller ska vi ha ett system som tar ansvar – hela vägen?

Vad krävs framåt?

För att komma vidare behöver vi börja prata om:

• ett tydligt nationellt ansvar för kontinuitet i vården

• vad som händer när patienter nekas eller faller utanför

• hur jämlik tillgång till vård säkerställs i praktiken

• hur patientperspektivet inkluderas i systemförändringar

Det räcker inte med förståelse.

Det krävs ansvar.

En sista fråga

Vem tar ansvar när systemet inte gör det?

Det ansvaret kan inte ligga på mina axlar, som det just nu gör.

ADHD Sverige - ett system utan helhetsansvar – och patienterna betalar priset

ADHD-vården visar något vi inte vill erkänna om Sverige.

Vi säger att vi har ett av världens bästa system. Men om du söker hjälp för ADHD ser verkligheten annorlunda ut.

I Sverige kan du vänta i åratal. Men statistiken fångar sällan hela bilden, särskilt inte de som efter lång väntan nekas vidare utredning - syns de ens i statistiken?

Du kan bli nekad för att du ser ut att “fungera” utåt. Du kan tvingas betala privat för att få hjälp i tid.

Oooch någonstans där har vi tappat något fundamentalt - för vad är det egentligen vi mäter?

Jag har fört dialog med både läkare, psykologer, politiker, forskare, lärare, patienter och journalister. Perspektiv, kunskap och åsikter finns i mängder.

Men patienterna?

De syns knappt.

De hörs ännu mindre.

Samtidigt vet jag, efter alla samtal jag haft, att vi är många. Fler än vad som syns i statistiken. Fler än vad debatten speglar.

Och någonstans i allt detta känner jag mig något ensam i att ens försöka förstå helheten.

Att:

• försöka lyssna på alla perspektiv

• vilja förstå alla i debatten och hur allting hänger ihop

• våga säga det som är obekvämt utan att förenkla det komplexa för mycket

• att INGEN tar ett verkligt helhetsansvar

• att systemet vi idag har i Sverige inte fungerar.

Idag har vi ett system av specialister – där varje del gör sitt, men ingen äger helheten. Mitt i allt detta står patienterna. De som faktiskt lever i konsekvensen av alla beslut.

Det kanske tydligaste tecknet på att systemet saknar ett verkligt helhetsansvar ser vi när något faktiskt går fel. Ett exempel är när Psykiatrispecialisterna (privat vårdaktör som utför bl.a ADHD diagnoser) stängdes ner av IVO uppstod ett vakuum över en natt.

Patienter som stod mitt i utredningar, som hade pågående behandling eller medicinering som krävde uppföljning, stod plötsligt utan vårdkontakt.

• ingen tydlig överlämning

• ingen samordning

• ingen som tog ett samlat ansvar

• återigen långa väntetider för att få tillgång till behandling via offentliga vården (trots redan utförd utredning), vilket igen tvingade många personer att söka sig vidare till nästa privata vårdgivare

Och då blir frågan oundviklig: vem bär ansvaret i ett sådant läge?

• inte privata vårdgivaren – den är stoppad

• inte regionen – som redan är överbelastad

• inte IVO - som endast fattar besluten

• inte politiker

Och i praktiken inte heller staten, eftersom det saknas ett tydligt systemansvar som kliver in när något brister.

Resultatet blir att kontinuitet bryts, behandling avbryts och patienter faller mellan stolarna och ännu en gång landar ansvaret där det aldrig borde ligga – på individen. Patientsäkerheten riskeras, men nu istället utifrån att inte ha tillgång till kontinuitet i vård och redan pågående behandlingar.

Det här är inte ett enskilt misslyckande. Det är en konsekvens av hur systemet är uppbyggt.

Vi har tillsyn.

Vi har regelverk.

Vi har flera aktörer.

Men vi har inget som håller ihop helheten när det verkligen gäller och i ett sådant system är det alltid samma sak som händer: När något går sönder – är det patienten som tar smällen.

I Finland i jämförelse ser det annorlunda ut. Inte perfekt, men mer strukturerat. Tydligare riktlinjer, mindre godtycke och ett system som i större utsträckning fångar upp människor innan de kraschar.

I Sverige händer ofta motsatsen där du innan du får hjälp:

• måste bli tillräckligt dålig

• tillräckligt trasig

• tillräckligt “ofungerande”

När vi börjar titta på kvinnor blir det ännu tydligare.

Högpresterande kvinnor faller systematiskt mellan stolarna. Inte för att de inte har problem, utan för att de utåt sett klarar att bära dem.

De presterar i skolan.

Håller ihop vardagen.

Levererar på jobbet.

Av samma anledningar får de därför inte hjälp, förrän de inte orkar längre.

Det här gäller inte bara Sverige. Även i Finland ser vi samma mönster:

• kvinnor diagnostiseras senare

• symptom maskeras längre

• systemen är fortfarande byggda utifrån hur ADHD ser ut hos män

Men skillnaden är att Sveriges system förstärker det här. Detta genom:

• långa väntetider

• genom godtycke

• genom att koppla vård till hur “illa” du ser ut att fungera utåt, istället för hur du faktiskt fungerar inåt

Och det är här det blir obekvämt:

Vi har byggt ett system som fångar upp de som stör, men missar de som ”presterar”.

Så i den debatt som pågår kring ADHD just nu handlar frågan inte om om vi har för många människor med diagnosen.

Frågan är:

1. Hur många får aldrig hjälp – för att de utåt sett klarar sig ”för länge”?

2. Hur många får stöd i tid – innan det gått för långt? (Och nej – stöd är inte bara medicin.)

Men vi behöver också våga ställa en ännu svårare fråga:

Vad är det som faktiskt driver utvecklingen vi ser idag?

Handlar det om att:

1. vi försöker “snygga till” statistiken?

2. vi sparar pengar (när behandling och läkemedel kostar samhället stora summor)?

3. vi har byggt ett system där ingen tar ett helhetsansvar? Människor skickas mellan olika instanser

4. vi har för många specialister – och för få som ser hela människan?

Eller handlar det om något ännu större?

Att:

1. vården inte har hängt med samhällsutvecklingen

2. kraven i samhället har ökat snabbare än människan klarar av

3. även högpresterande individer nu börjar falla igenom

4. vården är överbelastad, vilket gör att färre vill jobba i den

5. kompetensbristen ökar, vilket påverkar kvaliteten i bedömningar

6. vi stänger privata aktörer hellre än att samarbeta mer patientsäkert

Eller att:

1. kunskapen om ADHD faktiskt har ökat (hos individer, skolor, vård)

2. fler därför söker hjälp – vilket i sig inte är problemet

3. men systemet inte är byggt för att möta det

Eller att:

1. vi blandar ihop saker: (1) trauma och livsbelastning som ger ADHD-liknande symptom med neuropsykiatriska tillstånd, utan att ha tillräckligt med resurser för att skilja på dem. (2) människor inte nödvändigtvis söker medicin utan förståelse, struktur och stöd, men möts av ett system där medicin ofta är det enda verktyget som finns kvar.

Eller att:

1. vi har en misstro som växer där diagnosen ifrågasätts, samtidigt som människor faktiskt lider

2. fler tror att de har ADHD på grund av sociala medier

Eller att:

1. privata aktörer pekas ut som problemet, när det för många är den enda platsen där de faktiskt får hjälp och skulle kunna vara en del av en. både hållbar och genom tightare samarbete mer patientsäker lösning. Både när det kommer till utredning och kontinuitet i vård

Och mitt i allt detta:

Vad kostar det istället samhället när människor som “håller ihop det” till slut kraschar?

Att säga att detta inte är en komplex fråga är att ljuga. Detta är en fråga där lösningen kräver gränsöverskridande samarbete.

Vi behöver se hela människan och inkludera patientperspektivet i en debatt och beslut som handlar om deras liv.

Vi behöver ett system som fångar upp människor i tid. Inte ett som väntar tills det är för sent - oavsett vad det handlar om.

Vård ska inte vara en belöning för kollaps.

Sverige - Vi pratar om välfärd, men varför upplevs den inte?

“Sverige är ett av världens bästa länder” – men varför känns det inte så i vardagen?

Finland är världens lyckligaste land. Igen. Nionde året i rad.

Och nej det handlar inte om att de är gladare. Det handlar om att deras samhälle fungerar bättre när det faktiskt spelar roll.

Jag har själv upplevt hur det är att behöva systemet och det är då man märker något vi inte pratar tillräckligt om: hur mycket friktion det finns i Sverige idag.

Det handlar inte bara om vård.

Det handlar om vardagen:

- att inte känna sig trygg

- att behöva jaga svar från myndigheter

- att system inte pratar med varandra

- att allt kräver mer energi än det borde

Och det skapar en känsla av att du är ensam i ett system som borde (i alla fall hjälpa) bära dig när du inte själv klarar av det.

Samtidigt pratar vi i Sverige om stark välfärd, hög livskvalitet och världsledande system.

Men vad spelar det för roll

om det inte upplevs så? Om systemen inte fungerar i praktiken?

Så vad behöver Sverige göra?

Inte fler initiativ. Utan färre saker som inte fungerar:

1. Minska friktionen i systemen - En väg in. Tydliga svar. Sluta skicka runt människor.

2. Öka tryggheten i vardagen - Synlig närvaro, snabbare konsekvenser vid brott.

3. Bygg tillit – på riktigt - Beslut ska vara begripliga, konsekventa och gå att lita på.

4. Få myndigheter att samarbeta - Sluta lämna över problem mellan varandra – ta gemensamt ansvar. Mindre specialister och fler som har förmågan att se hela bilden.

5. Minska prestationspressen i samhället - Allt kan inte handla om att optimera, jämföra och prestera mer.

6. Stärk sociala sammanhang - Fler mötesplatser, mer gemenskap – mindre isolering.

7. Gör vardagen enklare - Färre steg, mindre administration, snabbare processer.

Finland är inte perfekt. Men de har något vi håller på att tappa:

- ett samhälle som känns sammanhållet

- där människor litar på varandra

- och där vardagen inte är en kamp

För “lycka” handlar inte om att vara glad hela tiden. Det handlar om att livet fungerar, systemen håller och att du inte behöver kämpa i onödan

Och kanske är det där Sverige behöver börja.

Inte i fler visioner.

Utan i att få det grundläggande att fungera.

För ett samhälle mäts inte i hur bra det är på papper. Utan i hur det känns att leva i det.

Hur långt kan man komma med ärligt företagande?

Nu tänker jag säga något som många tänker, men få vågar skriva:

Det går knappt att bygga ett ungt bolag i Sverige längre, för spelet är riggat.

Inte mot alla. Men mot de som försöker göra rätt för sig.

Jag ser unga startup-bolag som jobbar dygnet runt. Som utvecklar på kvällar, pitchar på morgnar och fyller hålen i kassaflödet med egen lön.

Som vågar säga “vi levererar när det är klart” istället för att ljuga sig fram.

Och ändå tappar de.

Varför?

För att vi har skapat en marknad där:

- fuskare springer snabbare än de som bygger ärligt

- “fake it till you make it” ofta betyder “ljug tills någon köper”

- överlöften belönas mer än leverans

Men det värsta?

Det är inte ens de oseriösa konkurrenterna. Det är jättarna.

De där stora bolagen med stora loggor, stora löner och stora presentationer.

De som gärna “samarbetar” med unga bolag — så länge samarbetet innebär att startupen gör jobbet gratis.

Jag har sett det gång på gång:

- Startup pitchar en smart lösning

- Jätten säger “vi borde utforska det här tillsammans”

- Startupen lägger månader på att bygga, prova, visa

- Jätten svarar långsamt, drar ut på tiden…

- …och lanserar sedan något konstigt likt själva

Startupen?

Står där med brända timmar, förlorade möjligheter och noll tack.

Det är inte samarbete.

Det är exploatering i kostym.

Och det pratar vi för lite om.

Vi älskar innovation i Sverige.

Men vi har blivit väldigt dåliga på att skydda innovatörerna. Och extremt bra på att belöna dem som bländar istället för dem som bygger.

Så, till alla er unga entreprenörer som kör utan genvägar, utan fulspel, utan luft:

Ni är de riktiga framtidsbolagen — även om ni inte känns som vinnare just nu.

För när hypen dör och verkligheten knackar på… är det bara ett värde som står kvar:

FÖRTROENDE.

Och det kan man aldrig fuska sig till. ❤️

Privat versus personlig

Kan man vara privat men ändå personlig?

Jag tror det.

I en värld där vi delar allt – tankar, känslor, prestationer – kan det lätt kännas som att vi måste öppna hela oss för att vara ”äkta”.

Men autenticitet handlar inte om att visa allt. Det handlar om hur vi visar det vi väljer att dela.

Jag kan vara personlig när jag berättar om mina värderingar, vad jag tror på, vad jag lärt mig och vad jag vill bidra med. Men jag kan fortfarande välja att vara privat om mitt familjeliv, min relation eller mina mest sårbara stunder.

Personligt är att vara närvarande, mänsklig, varm. Privat är att behålla vissa rum för sig själv. Och jag tror att balansen där emellan är en form av styrka. Att kunna möta andra med ett öppet hjärta – utan att totalt lämna ut sig.

Privat versus personlig

Kan man vara privat men ändå personlig?

Jag tror det.

I en värld där vi delar allt – tankar, känslor, prestationer – kan det lätt kännas som att vi måste öppna hela oss för att vara ”äkta”.

Men autenticitet handlar inte om att visa allt. Det handlar om hur vi visar det vi väljer att dela.

Jag kan vara personlig när jag berättar om mina värderingar, vad jag tror på, vad jag lärt mig och vad jag vill bidra med. Men jag kan fortfarande välja att vara privat om mitt familjeliv, min relation eller mina mest sårbara stunder.

Personligt är att vara närvarande, mänsklig, varm. Privat är att behålla vissa rum för sig själv. Och jag tror att balansen där emellan är en form av styrka. Att kunna möta andra med ett öppet hjärta – utan att totalt lämna ut sig.

Jag är inte bara mina etiketter

Vad är egentligen identitet?

Vad säger den om oss – och vad säger den inte? 🤷🏼‍♀️

När någon ber oss: “Berätta om dig själv”, går de flesta av oss direkt till etiketter och prestationer.

Jag gör det också.

Jag är entreprenör.

Jag är lesbisk.

Jag är VD i en mansdominerad bransch.

Jag är driven, uthållig, kompetent och lösningsfokuserad.

Men är det där min identitet ligger?

Eller ligger den i hur jag bemöter människor?

Hur jag lyssnar.

Hur jag tar ansvar.

Hur jag försöker förstå innan jag försöker bli förstådd.

Hur jag väljer att ta plats – utan att trampa över andra.

Vem vi är på papper och vad vi har åstadkommit är viktigt.

Men det säger inte hela sanningen.

Det som verkligen formar vår identitet – i mina ögon – är hur vi bemöter varandra.

I vardagen.

I samarbeten.

I konflikter.

I hur vi ser människan framför oss, inte bara rollen eller titeln.

Så kanske en bättre fråga är:

Hur är du i relation till andra?

För i slutändan är det där våra identiteter tar form – i handling, inlevelse och i hur vi bemöter människan som sitter framför oss.

Kompetens VS. Potential

Människor växer när någon tror på dem.

Som VD och grundare av Mowida har jag i många år valt att anställa människor med potential – istället för att stirra mig blind på examen eller perfekt erfarenhet.

Jag har fått se människor kliva in på Mowida med osäkerhet, men med en gnista i ögonen. Jag har sett dem växa enormt – i sina roller och som personer. Och det är bland det mest inspirerande jag vet.

Det är klart att den här vägen har betytt mer jobb för mig. Fler timmar på utbildning, fler stunder av coachning och stöttning. Men jag har aldrig sett det som en belastning. För mig har det alltid varit en investering – i människan framför mig.

Jag tror inte att en examen ska definiera gränserna för någons potential. Jag har mött självlärda, drivna personer som lagt timmar på kvällar och helger för att lära sig något de brinner för. När den viljan finns, då vet jag att det kan bli magi.

Och jag är övertygad om att det finns många människor där ute som har ENORM potential och vilja – men som saknar examen. Tyvärr innebär det att de aldrig får chansen att visa sin kapacitet hos många arbetsgivare.

Självklart finns yrken där utbildning är ett måste. Men i många fall finns det så mycket mer att vinna på att se bortom papperet – och istället se människan.

För mig är det enkelt: jag vill jobba med människor som vill jobba på Mowida. För när den glöden finns – då vet jag att de kommer att briljera, även om de själva inte visste det ännu. ✨❤️

Vad tycker du – vågar vi se förbi examen och istället satsa på potentialen?

Chatbottar som kundupplevelse?

Har man verkligen support när det första som möter en på en hemsida är en chatbot som ställer fel frågor – och sedan fastnar i en loop?

År efter år möts jag av fler av dessa bottar. Och jag får nästan alltid skriva samma sak: “Talk with a human.”

Jag förstår varför företag väljer det här spåret – det sparar pengar. Men frågan är: vart går gränsen mellan att spara pengar och att faktiskt hjälpa sina kunder?

I min egen verksamhet på Mowida ser jag något helt annat. När en kund får prata med en människa inom en minut blir det inte bara support. Det blir affärsutveckling. Det blir relationsbyggande. Det blir långsiktighet.

Så snälla – alla företag som implementerar AI och bottar i sin support:

👉 Reflektera över er verksamhet.

👉 Fundera på när AI faktiskt är hjälpsamt – och när det bara ställer till det för era kunder.

För i slutändan handlar det inte om kostnadseffektivitet. Det handlar om kundupplevelse. ❤️

De flesta kommer aldrig förstå

Det är svårt att förklara hur det faktiskt är att vara VD för ett bolag man själv byggt från noll. De flesta kommer nog aldrig riktigt förstå.

I många år var jag allt: HR, ekonomi, sälj, designer, support, styrelse, ägare. Jag vet inte ens hur många roller jag haft samtidigt. Och jag bar dem alla – ofta ensam – långt innan jag hade råd att anställa de fantastiska kollegor som idag finns vid min sida.

Pressen har varit brutal. Att balansera ägare, investerare, styrelse och kunder – samtidigt som medarbetarna alltid måste komma först.

Jag har lagt tusentals timmar på kvällar och helger, ofta på ren vilja. Jag har försummat relationer, prioriterat bort sådant som andra kanske tar för givet. Allt för att bygga en arbetsplats jag kan känna stolthet över resten av livet. Men även för att bygga ett system som jag vet gör skillnad för våra kunder och fastighetsbranschen i stort.

Jag hade aldrig klarat det om jag inte lärt mig vissa saker den hårda vägen:

👉 Att sova minst 6 timmar de flesta nätter – annars kraschar allt

👉 Att acceptera att jag aldrig kan vara tillräcklig för alla - rollen innebär att vara otillräcklig

👉 Att äta ordentligt, varje dag, oavsett hur stressigt det varit

👉 Att träna, minst tre gånger i veckan – inte för prestation, utan för att överleva pressen

👉 Att meditera 2 ggr 20 minuter om dagen, för att andas och hitta tillbaka till mig själv

👉 Att mitt mående är grunden för allt annat – utan det finns inget bolag, inget ledarskap och ingen riktning

För sanningen är: man kan inte bygga något hållbart om man själv går sönder på vägen.

Om två månader släpper jag min podcast. Där vill jag berätta hela resan med Mowida. Inte bara framgångarna – utan också tröttheten, uppoffringarna och allt det som sällan syns på utsidan.

Jag är tacksam. För allt jag lärt mig. För människorna som stöttat.

Och för att jag idag vet vad jag själv behöver – för att kunna driva Mowida i tio år till. ❤️

Från djungel-retreat till vardagslugn – min 10+ år långa resa som egenföretagare och med meditation

Som egenföretagare i över tio år har jag levt ett otroligt hektiskt liv – något många av er som känner mig redan vet.

2016 insåg jag att jag behövde trycka på reset-knappen i hjärnan. Mitt företag, Mowida, var min bebis och jag var helt överväldigad av åsikter från alla håll. Jag hade flera olika affärscoacher och var splittrad mellan krav från för många olika håll.

Så – i sann ”Meiju-stil” – bestämde jag mig för att inte bara testa meditation… utan att gå all in.

Jag reste (trots att vi människor ofta skyller på brist på tid) till Sri Lanka för ett Vipassana silent retreat mitt i djungeln. Från att aldrig ha mediterat en minut till att plötsligt meditera 11 timmar om dagen, i total tystnad, utan ögonkontakt med någon – i 10 dagar. Bland 100 andra som mediterade runt mig.

04:00 ringde en gammeldags klocka, ingen tillgång till telefon, inga distraktioner – bara jag och ett oändligt antal möten med mitt inre. Spartanska sovplatser och apor som sprang fritt utanför. Många beskriver Vipassana som striktare än ett fängelse. För mig var det en välbehövd djupdykning till grunden av vem jag är och vad som är sant för mig.

Men… när jag kom hem försvann rutinen. Vardagen tog över. Jag hamnade i exakt samma hjulspår.

2021–2022 kom nästa stora vändpunkt: en livskris efter en relation. Jag mindes kraften i meditationen och den här gången sökte jag något som fungerade för mig i vardagen – Transcendental Meditation (TM). 20 minuter två gånger per dag. Lätt att göra. Lätt att hålla fast vid. Efter tre konsekventa månader märkte både jag och människor i min omgivning en tydlig förbättring i mitt mående. Och det, mina vänner, är det bästa jag någonsin gjort för mig själv.

Nu, redan efter dessa dagar i augusti med konsekvent meditation 2×20 min om dagen, märker jag det så tydligt som jag redan visste:

• Vilopulsen på natten har sjunkit betydligt (mätt med Oura ring)

• Större tålamod

• Mindre impulsivitet (hej, misstänkt ADHD)

• Bättre sömn och mer energi och jag får 10% mer djupsömn om natten (mätt med ŌURA ring)

• Ett lugn som är svårt att rubba av yttre faktorer

• Mer närvarande i mina relationer

• Stressnivåerna har halverats (mätt med Oura ring)

• Och bäst av allt: jag längtar efter mina 20 minuter så mycket att jag vissa dagar ”cravar” en tredje session

Allt detta genom att ”bara” meditera 2×20 minuter per dag. Samma liv, samma omgivning – men jag har förändrats.

Har du gått igenom en kris, eller står du inför en förändring? Vill du hitta ett långsiktigt verktyg för att orka?

Mitt råd: Börja meditera. Hitta den form som passar dig och ditt liv bäst, och utöva den konsekvent. Det kan förändra ditt liv – precis som det förändrat mitt, flera gånger om. ❤️

Förändring

Vill dela med mig av en tanke som upptagit mycket av min hjärna den här veckan.

På sistone har jag, som många av er som följer mig på Instagram känner till, sålt min motorcykel. Jag har också hittat ett nytt hem till mina två kära katter. Två val jag själv har fattat – och ändå har de fått mig att stanna upp och fundera:

Vem är jag utan det?

Det är så lätt att fastna i det vi omger oss med. Våra saker, våra relationer, våra vanor, vårt yttre – allt det vi ibland nästan omedvetet låter definiera vilka vi är.

Men det viktiga är att komma ihåg: det här var mina egna beslut. Det fanns inget tvång. Bara en insikt om att något behövde förändras – och modet att fullfölja det.

Och samtidigt – i samma andetag – vill jag rikta en tanke till alla som inte får välja.Till dem vars liv förändras av beslut eller händelser bortom deras kontroll.

När identitet ruckas av yttre omständigheter. När något som känts självklart – ett hem, en kropp, en relation, ett jobb – plötsligt inte längre finns kvar.

Det kräver mod att stå kvar när ens självbild skakas. Att förstå att vi i grund och botten fortfarande är vi – även utan det där yttre vi trodde bar upp vår identitet. Att våra val – både de vi tvingas till och de vi själva gör – inte gör oss mindre värda, svagare eller fel. De gör oss mänskliga.

Så det här är en liten påminnelse till dig som tvivlar.

Som känner att något skaver i vem du är eller hur du definierar dig själv just nu.

Kom ihåg: du är fortfarande du. Och kanske – när allt skalats av – ännu mer du än någonsin förut.

Det kan vara läskigt. Det kan vara ensamt. Men det kan också vara djupt vackert.

För det är där vi till slut landar – i oss själva.

🖤

Företagsresan – ett maratonlopp, inte en sprint

I början av en företagsresa hör man ofta: ”Tänk på att det är ett maraton du ger dig in i.” Och visst stämmer Företagsresan – ett maratonlopp, inte en sprint– men jag tror att många, inklusive mig själv, är ganska naiva inför vad det faktiskt innebär.

Ingen berättar riktigt hur många sena kvällar som väntar. Hur ofta man står inför ett problem utan manual, och tänker: “Jag har ingen att fråga, men jag testar X och ser vart det leder.” Hur mycket kapital som krävs. Hur många uppoffringar som måste göras. Hur många gånger man famlar sig framåt, ett steg i taget.

Nu har jag passerat tio år på den här resan – och jag ser tydligt att det verkligen varit (och är!) ett maraton. Ett jag ändå älskat att springa, trots att det krävt tålamod, uthållighet och en hel verktygslåda av nya färdigheter.

💡 Vissa säger att det krävs 10 000 timmar för att verkligen bemästra något – och efter 8000 timmar övertid bara under de senaste åtta åren, utan att räkna med de två första mest intensiva åren (minimum 19 timmar extra per vecka) börjar det verkligen kännas. Verktygslådan har fyllts på ordentligt genom åren – både med kunskap och erfarenheter man inte kan läsa sig till.

Jag tror att nyckeln är att faktiskt gilla långdistans. Att verkligen trivas i själva resan – även när det gör ont i benen. För hade jag inte älskat det jag gör, hade jag aldrig orkat lägga alla dessa timmar. Det ger perspektiv – men också en känsla av tacksamhet mot mig själv. För att jag fortsatt springa, trots skoskav och motvind.

📸 På bilden: ett faktiskt maratonlopp jag sprang för många år sedan – där det krävdes rejält med pannben, men “bara” i ett par timmar. Företagsresan har krävt det varje vecka, i ett decennium. Men på något konstigt sätt njuter jag fortfarande av varje steg.

Och resan är långt ifrån över. Jag ser fram emot många fler maraton – både i mitt arbete med Mowida, och utanför. Just nu är ett av mina nya spännande lopp att kicka igång min egen podcast – något jag länge drömt om och äntligen tar steg mot.

Till alla er som är mitt i era egna lopp – kämpa på. Det är inte alltid lätt, men det är förhoppningsvis värt det. 💛

“Det är inte stegen i sig som formar vägen – utan viljan att fortsätta gå, även när kartan saknas och benen värker.”

Grunden till Mowida

Företagsresor kan se olika ut.

För min del började det med en enkel tanke: "Hur kan jag hjälpa fler att få ett tak över huvudet?"

Det var under min studietid i Umeå som jag såg ett behov jag kände igen allt för väl. Jag själv hade kämpat för att hitta bostad, och när jag lyckades lösa det var det bara två dagar kvar till terminsstart. Så när jag såg andra studenter kämpa på samma sätt kände jag att jag måste hjälpa till.

Jag började ideellt hjälpa studenter att hitta bostad. Det började som en liten insats, men snart hade jag över 300 studenter i min kontaktlista, och jag lyckades hjälpa ett hundratal att hitta hem. Det var en otrolig känsla att kunna göra en skillnad, men samtidigt en tuff period där jag jonglerade heltidstudier, sommarjobb och min manuella bostadsförmedling – helt utan ersättning.

Jag ville göra mer. Jag ville hjälpa fler. Så jag byggde en digital plattform, *Tak Över Huvudet*, för att nå ut till ännu fler. För att finansiera utvecklingen jobbade jag åtta jobb vid sidan av studierna. Och under närmare två års tid snittade jag 2–4 timmars sömn per natt. Det var extremt utmanande – men också den mest lärorika tiden i mitt liv.

Men ju mer jag arbetade, desto mer insåg jag att jag fokuserat på fel sak. Jag försökte hjälpa de bostadssökande – men jag hade inte förstått att det var fastighetsägarna som faktiskt hade lösningen på problemet.

Jag bytte perspektiv. Jag började lyssna på fastighetsägare. Jag satt i timmar med dem, försökte förstå deras utmaningar, deras frustrationer och vad de verkligen behövde hjälp med. Det var då jag såg vad vi egentligen behövde bygga.

Sex månader senare började jag och min dåvarande delägare designa ett system. Och efter nio månader insåg vi att vi inte bara byggde ett system – vi byggde en lösning som skulle göra det lättare för fastighetsägare att hjälpa andra. Ett fastighetssystem som inte bara var tekniskt, utan också användarvänligt och lätt att förstå.

Det blev grunden till Mowida som idag har kunder i 44+ kommuner och har sysselsatt 12+ personer genom åren. Som idag drivs tillsammans med mitt fantastiska team.

Idag, när jag blickar tillbaka, ser jag att grundidén alltid har varit densamma: Att hjälpa människor. Och vi gör det genom att hjälpa dem som gör det möjligt för andra att få ett hem. Fastighetsägarnas problem har blivit våra problem – och vi fortsätter att lösa dem, ett i taget.

Även om tio år har passerat så har resan bara börjat. ❤️

”Barackstädare” – en titel som formade mig mellan 14 och 17 års ålder.

”Barackstädare” – en titel som formade mig mellan 14 och 17 års ålder.

Mina föräldrar drev ett maskinuthyrningsföretag, och mitt ansvar blev att städa alla uthyrda baracker.

Med en moped, en skurhink och envishet i bagaget åkte jag runt och städade 21 baracker två gånger i veckan – i drygt fyra år. Totalt omkring 8 000 baracker.

På de bästa dagarna fick jag sällskap av min fantastiska bonuspappa.

Vad lärde jag mig?

– Att jag inte behövde ett prestigefyllt jobb för att känna mig som en värdefull person.

– Att hårt arbete gav mig en genuin känsla av att ha förtjänat varje framgång.

– Att effektivisering och problemlösning blev en naturlig del av vardagen: ”Hur kan jag göra det här ännu bättre?”

– Att jag kunde bidra var jag än var – och att jag hade mer ork och styrka än jag trodde.

– Och viktigast av allt: att bära titeln ”Barackstädare” med stolthet. Det som någon ser som ett ”skitgöra” kan vara en annan persons största livsskola.

Varför är sådana jobb viktiga, speciellt i ung ålder?

De lägger grunden för hur vi tänker, resonerar och värdesätter arbete. De ger oss perspektiv och bygger självförtroende på riktigt.

Förra sommaren gick jag förbi dessa baracker – och blev påmind om ett av de mest värdefulla jobben jag haft.

Tack mamma och bonuspappa för att ni litade på mig och gav mig den chansen. ❤️

"Pay it forward" – en film som inte bara förändrade mitt sätt att tänka, utan hela mitt sätt att leva.

"Pay it forward" – en film som inte bara förändrade mitt sätt att tänka, utan hela mitt sätt att leva.

Jag var tio år när jag såg den första gången. Sedan dess har jag sett *Pay it forward* varje år. Det är mer än en tradition – det är idag en del av mig.

Filmen handlar om en elvaårig pojke som får en skoluppgift: *Förändra världen.*

Hans idé var enkel, men banbrytande: hjälp tre människor med något de inte klarar själva – och istället för att ta emot något i gengäld, be dem hjälpa tre andra.

En kedja av godhet. En människa i taget.

Som tioåring slog filmen rakt in i hjärtat.

Det var första gången jag kände igen mig och förstod vad jag vill stå för – och att jag, trots min ålder, faktiskt kunde påverka världen omkring mig.  Jag har sedan dess burit med mig den tanken som ett tyst löfte: att leva så. Att ge, utan att förvänta mig något tillbaka. Genom små och stora handlingar. I vardagen. I möten med människor. I livsval.

När jag fyllde 30 lät jag föreviga modellen på min arm – inte som en tatuering för andras ögon, utan som en påminnelse till mig själv:

Vem jag är. Vad jag tror på. Vad jag vill ge vidare.

Det har blivit mitt sätt att leva. Och jag tror fortfarande, lika starkt som när jag var tio år, att världen faktiskt kan förändras. En god handling i taget.

Relationer Kontra Affärsverksamhet: Balansera Familj, Vänner och Kärlek med Entreprenörskap

Att balansera tiden mellan familj, vänner och kärlek å ena sidan, och att bygga upp sitt företag å andra sidan, utgör en utmanande ekvation för många entreprenörer, enligt min uppfattning.

Tankarna på att känna sig otillräcklig hemma, samtidigt som man arbetar med sitt företag, är sannolikt vanliga för många företagare och fyller deras tankar dagligen. De kvällar då företaget tar tid från värdefulla stunder som kunde ha delats med nära och kära, och den ångest som följer därefter, är en realitet för många.

Många av oss entreprenörer har en långsiktig tanke att om vi bara lägger tillräckligt med tid i uppstartsfasen kommer vi att ha mer tid för det viktiga senare. Men ofta når vi aldrig dit. Varför? För att även om vi investerar otaliga timmar kan ett företag vara dömt att misslyckas från början. Jag tror att många av oss drivs av kampen och jakten på resultat, vilket gör att vi ständigt strävar efter mer utan att någonsin känna oss nöjda. Två frågor som jag tror är viktiga att ställa sig själv är: Hur vet jag när ”senare” är här? Hur många viktiga stunder kommer jag ha försummat innan jag nått dit?

Tänk om vi företagare har missat att vara närvarande och bygga våra företag långsiktigt faktiskt ger oss möjlighet att njuta av båda världarna? Att våra barn och partners alltid ser oss som närvarande och välmående, skulle det vara på bekostnad av företagets resultat eller skulle det få oss att respektera oss själva mer i längden? Skulle det faktiskt dessutom kunna inspirera våra barn och nära och kära att också driva företag? Detta med tyngd på att det aldrig behöver vara på bekostnad av någonting annat som är viktigt för en.

Jag tror att många företagare försöker rättfärdiga sin frånvaro hemma genom att säga att de arbetar för att ge sin familj en bättre ekonomisk framtid. Men är familjens liv verkligen bättre med mer pengar än med en närvarande förälder och partner? Jag tror att de flesta med handen på hjärtat skulle välja det sistnämnda.

Jag minns när jag startade mitt företag och hur jag förlorade mig i arbetet så mycket att jag knappt mindes att äta, och än mindre tänkte på att varje timme jag lägger på mitt företag utöver ordinarie arbetstid är timmar bort från de människor jag älskar. Timmar som jag aldrig kommer att kunna köpa tillbaka.

Dessa reflektioner har tagit upp mycket av min tankekraft genom åren. Vad är rätt för mig? Vad gör mig lyckligast och hur påverkar det dem runt mig? Jag har alltid haft turen att dela livet med människor som förstår mig och som peppar mig. Människor som ser att de timmar jag lägger på mitt företag inte nödvändigtvis påverkat dom, men innerst inne om jag är ärlig med mig själv så tror jag att det har gjort det, på ett eller annat sätt. Idag lever jag i en relation med en oerhört förstående partner som ser och förstår att jag behöver få utlopp för mitt driv, min kreativitet och att mitt företag även det står mig nära hjärtat. En person som förstår att när jag arbetar med mina projekt betyder det inte att jag värdesätter henne mindre.

Jag vill aldrig att mitt företagande ska leda mig till att ångra att jag inte tillbringade tillräckligt med tid med mina nära och kära. Jag vill varken vara en partner, förälder, syster, dotter eller vän som aktivt valde bort tiden med mina nära och kära. Framförallt vill inte jag vara anledningen till att människor i min närhet blir avskräckta från att bli företagare eller att mina framtida barn säger ”Det är inte värt det. Du vet hur mycket mamma behövt slita och hur lite tid hon faktiskt spenderat med oss. Tänk om hon faktiskt hade dykt upp på mina fotbollsmatcher eller att vi hade kunnat ha normal fredagsmys som våra vänner.”.  Jag vill däremot inte heller försumma mitt driv och min vilja att skapa och vet att jag fortfarande kommer behöva människor runt mig som förstår att företagande får mig att må bra i det stora hela. Som förstår att företagande och skapande är en stor del av vem jag är.

Frågan är: Är det en fördel att inse detta tidigt i livet eller hämmar det företagets potential? Jag tror bestämt att det kommer att få mig att må bättre i längden och känna att jag gjorde de rätta valen (för mig) tidigt i livet för att vara mer av den närvarande personen jag vill vara, oavsett relation.

"När kom du ut?"

“När kom du ut?” och “ Hur reagerade människor när du berättade?” är bland de första frågorna jag personligen möter när jag diskuterar relationer och delar med mig av det faktum att jag i mitt senaste förhållande var tillsammans med en kvinna.

Jag har länge funderat på konceptet “Att komma ut” och hur märkligt det är att det är någonting man förväntas göra om du gillar personer av samma kön men om du gillar det motsatta könet så förväntar sig ingen att du ska dela med dig av det faktum (Tänk om det vore tvärtom? https://youtu.be/EkFewRm_YC4 ). Så är det kanske med normer överlag? Idag blir jag så oerhört glad över att se att utvecklingen i samhället gått framåt och att jag mer och mer (Speciellt av yngre människor jag möter) istället får frågan “Har du någon partner?” eller “Har du någon tjej eller kille?” där det helt enkelt inte finns en inbyggd förväntan om att jag ska följa normen. När jag för några år sedan arbetade som gymnasielärare kommer jag ihåg hur oerhört inspirerad jag blev av mina fina elever när det kommer till jämlikhetsfrågor. För mig som är uppvuxen i en liten stad i norra Sverige där en på den tiden som 16-19 åring helst stack ut så lite som möjligt var det otroligt vackert att se och uppleva hur mina elever så fint uppmuntrade och accepterade varandras olikheter. Det var dagligen någonting som påminde mig om att utvecklingen faktiskt går framåt och att fler och fler lärt sig att acceptera människor för deras sanna jag.

Idag identifierar jag mig själv som “Pansexuell” vilket för mig innebär att jag attraheras inte bara av båda könen (Bisexuell) utan mer av individen och dess självuttryck samt personlighet. För mig är det viktigt vem personen är, oavsett vilken könsidentitet personen i fråga har. Jag tycker att det är oerhört viktigt att känna ett djupare band till personen jag väljer att bilda en relation med och att känna att jag gillar personen och inte att jag förblindas av hur personens “Yta” ser ut eller är. Jag försöker se vem människan jag möter är innerst inne och sedan avgöra om jag känner attraktion eller inte. Sen har det visat sig att de egenskaper som jag i mångt och mycket faller för har jag oftast mötts av hos kvinnor jag träffat. Sen vad det handlar om återstår att se, kanske är det samhällets uttryck jag möter? Exempelvis att fler kvinnor än män vågar visa sig sårbara och prata djupare? Vem vet.

Så till de kända frågorna: När kom jag “ut”? och hur tog människor det? Som jag skrev tidigare var mitt senaste förhållande med en kvinna och det var i samband med det när jag uppdaterade den berömda Facebook statusen som människor runt mig för första gången fick se mig kliva utanför boxen. Ja, jag publicerade det för hela mitt nätverk istället för att prata om det med närmaste familj och vänner. Många i min närhet blev otroligt glada för min skull och några (Jag tror fler än vad som vågat berätta) blev nog besvikna över att jag inte hade berättat något för dom innan. Jag brukar bemöta det med att jag vill tro att alla människor ser mig som Meiju och att inte detta är en “grej”, samtidigt som jag kan förstå att det i många människors ögon kan ses som en stor “nyhet”. I det stora hela är jag lycklig över den respons jag fick när jag själv fortfarande var sårbar och jag hoppas att du och alla andra som läser det här alltid kommer ihåg att möta människor med kärlek, acceptans och värme - oavsett vad dom delar med sig av och speciellt när du upplever att personen framför dig är sårbar. Det är så vi tillsammans kan bidra till ett samhälle där sårbarhet är okej och där att vara sitt sanna jag är uppmuntrat - på alla sätt.

Ytterligare en fråga jag ofta möts av är “Hur och när visste du att du även gillar kvinnor”? För mig var det aldrig en “Där och då visste jag det” utan jag har alltid varit genuint nyfiken på människor och sett personerna bakom ytan och det har på senare åren blivit enklare för mig att acceptera att det är så jag känner. Jag har känt attraktion både för män och kvinnor genom åren men inte agerat så mycket på den känslan tidigare i livet. Det var till en början allt annat än lätt att acceptera mig själv för den jag är och under en lång tid kämpade jag emot mig själv även i början på min senaste relation, tills att det inte gick längre. Under en lång tid mådde jag dåligt över det faktum och levde i en osäkerhet och rädsla över hur andra människor skulle se på mig. En rädsla som i mångt och mycket begränsade mitt liv och mina privata relationer. Idag är jag glad att jag kan acceptera mig själv för den jag är och hur min bild av vad jag vill ha i livet ser ut. Att jag kan förstå att det är ingen annan än jag som behöver leva det liv jag vill leva. Tänk så enkelt det är i det lilla, men så svår vägen dit kan vara. Så olika vägen dit kan se ut.

Varför kan det vara så svårt för oss att ibland acceptera olikheter? Jag tror att det handlar om att vi människor allt för ofta utgår från oss själva när vi bemöter andra. Många gånger har jag i livet mött dömande kommentarer men alla gånger efter djupare diskussioner har vi tillsammans kommit till slutsatsen att det handlade om att den andra personen i fråga aldrig hade gjort det jag skulle göra eller velat leva i ett förhållande som jag vill leva i etc. Om vi människor lär oss att tänka “Det där är ingenting för mig, men jag förstår såklart att det kan vara intressant för dig. Jag är glad att det gör dig lycklig.” istället för att utgå från våra egna erfarenheter och rädslor så tror jag att vi kommit en bra bit på vägen. Sedan tror jag bestämt att om vi kan möta varje person vi har framför oss som “Ny” varje gång vi möter dom och sedan tillåta dom skapa en ny version av sig själv varje dag så tror jag att vi ger människor den största möjligheten att till hundra procent våga och vilja vara sig själv, oavsett om det tar sig ett annat uttryck idag än vad det gjorde igår.

Detta blev ett väldigt personligt inlägg, men jag tycker att det är viktigt att lyfta och viktigt att fler och fler berör ämnet från olika perspektiv och att vi människor påminns om att vi är bra precis som vi är, oavsett vilken sexuell läggning vi har. Vi fortsätter att påminna varandra om samt acceptera att människor älskar den de älskar, vill ha det jobb dem vill ha, vill leva livet på sitt sätt, vill eller inte vill ha barn, vill eller inte vill tatuera sig, vill eller inte vill bo i ett hus, vill eller inte vill resa, vill eller inte vill gifta sig, vill eller inte vill dricka alkohol. Livet ser olika ut för oss alla av den simpla anledningen att vi alla är olika individer och tänk om det är helt okej? Tänk om du är okej?

Glöm aldrig att..

…det är DITT liv.
…DINA beslut.
…DINA drömmar.
…DITT val på alla plan.

Du är hur, vad och vem du vill.
Du är bra precis sådär som du är.

När man bryr sig på riktigt

Hur ser det ut när vi människor bryr oss på riktigt? Handlar det om att alltid ställa upp? Att alltid göra det lilla extra? Handlar det om att säga snälla saker? Eller om att lyssna och vara fullt närvarande? Om att inte döma varandra för de sämre stunder i livet? Eller vad handlar det om för dig?

För mig handlar det om att göra något när du själv inte har någon vinning i situationen. Att få känslan av att du verkligen vill bidra och att du faktiskt gör det. Att genuint bry sig är en sådan otroligt vacker handling som alltid får mig att bli alldeles varm inombords. Osjälviska handlingar i alla dess former.

Jag önskar att det fortsätter dyka upp fler och fler exempel på att bry sig som den jag delar med mig av nedan. Världen behöver det. Vi alla behöver det.

…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..…..

Min mamma har sedan ca ett år arbetat inom hemtjänsten och det sätt hon pratar om sitt yrke och den betydelse det har för så många människor är mer än beundransvärt. På hennes sista dag på sin förra arbetsplats ringde hon mig efter sitt sista besöket för dagen. Det var dags att vinka av alla de människor hon kommit till att bry sig om och jag möttes av en berörd mamma. Hon försökte sätta ord på hur det kändes att lämna dessa människor som hon fått en sådan fin relation med. Hur de sista kramarna kändes djupt in i själen och hur ont det gjorde att säga hejdå. Hon berättade hur svårt det var att hålla tårarna tillbaka och hur betydelsefullt och viktigt det varit för henne att få finnas till för alla dessa människor. Det som lyste mellan raderna i samtalet med min mor var vilken otrolig villkorslös kärlek dessa människor sprider tillbaka till alla som arbetar inom vården när de känner att människorna vill vara där med dom. Inte för att det är ett “jobb” utan för att dom vill vara där och är genuint närvarande och inlyssnande. Det ger verkligen ett utbyte av kärlek mellan två personer på en nivå som många aldrig tidigare upplevt.

Min mor har sedan en tid tillbaka gått vidare till en annan arbetsgivare men pratar fortfarande om hur hon saknar de människor hon “Lämnat bakom sig” och hur hon dagligen funderar över hur dom mår. Förra veckan ringde mamma mig och undrade om jag ville åka med henne och hälsa på hos en av de äldre som hon tidigare tagit hand om och som hon fått tillåtelse att fortsätta besöka. JA, hon åker fortfarande och besöker personen trots att hon inte längre har någon som helst roll som hennes “vårdare”. Inte för att hon får betalt, inte för att hon har någon vinning i det, utan helt enkelt för att hon äkta och genuint från botten av sitt hjärta bryr sig om personen som hon har framför sig.

Under besöket satte jag mig vid köksbordet och fick bevittna någonting så otroligt äkta, vackert, sårbart och osjälviskt. Rulle efter rulle rullade hon hennes hår med sådan precision samtidigt som hon med den mest omtänksamma och genuina rösten samtalade med den äldre tanten om allt mellan himmel och jord. Där satt jag i min tur och kämpade ordentligt för att hålla mig från tårarna som trots mina ansträngningar sakta rullade ned för min kind. Jag fick bevittna en person som tog sig tiden att vara medmänniska och bry sig och på så många fina sätt visade att hon gjorde det. Inte nog med det fick jag uppleva vad den tiden betydde för en annan person och hur sinnesstämningen ändrades från stunden då vi kom in genom dörren tills dess att det var dags för oss att gå igen. Så påtagligt, vackert och känslosamt. Än idag kommer tårarna till ytan när jag tänker tillbaka på besöket och på den äldre kvinnans leende och tårfyllda ögon mitt i hennes ensamhet.

En av mina absolut största drömmar i livet är att alltid få leva i ett samhälle där människor, likt min mor, fortsätter att bry sig om varandra och vågar visa det genom osjälviska handlingar. Tack mamma för att du påminde mig om hur viktiga genuina handlingar är för samhället och tack för att du gör skillnad, både på och utanför jobbet. Du är en förebild.