Vill dela med mig av en tanke som upptagit mycket av min hjärna den här veckan.
På sistone har jag, som många av er som följer mig på Instagram känner till, sålt min motorcykel. Jag har också hittat ett nytt hem till mina två kära katter. Två val jag själv har fattat – och ändå har de fått mig att stanna upp och fundera:
Vem är jag utan det?
Det är så lätt att fastna i det vi omger oss med. Våra saker, våra relationer, våra vanor, vårt yttre – allt det vi ibland nästan omedvetet låter definiera vilka vi är.
Men det viktiga är att komma ihåg: det här var mina egna beslut. Det fanns inget tvång. Bara en insikt om att något behövde förändras – och modet att fullfölja det.
Och samtidigt – i samma andetag – vill jag rikta en tanke till alla som inte får välja.Till dem vars liv förändras av beslut eller händelser bortom deras kontroll.
När identitet ruckas av yttre omständigheter. När något som känts självklart – ett hem, en kropp, en relation, ett jobb – plötsligt inte längre finns kvar.
Det kräver mod att stå kvar när ens självbild skakas. Att förstå att vi i grund och botten fortfarande är vi – även utan det där yttre vi trodde bar upp vår identitet. Att våra val – både de vi tvingas till och de vi själva gör – inte gör oss mindre värda, svagare eller fel. De gör oss mänskliga.
Så det här är en liten påminnelse till dig som tvivlar.
Som känner att något skaver i vem du är eller hur du definierar dig själv just nu.
Kom ihåg: du är fortfarande du. Och kanske – när allt skalats av – ännu mer du än någonsin förut.
Det kan vara läskigt. Det kan vara ensamt. Men det kan också vara djupt vackert.
För det är där vi till slut landar – i oss själva.
🖤
