I början av en företagsresa hör man ofta: ”Tänk på att det är ett maraton du ger dig in i.” Och visst stämmer Företagsresan – ett maratonlopp, inte en sprint– men jag tror att många, inklusive mig själv, är ganska naiva inför vad det faktiskt innebär.
Ingen berättar riktigt hur många sena kvällar som väntar. Hur ofta man står inför ett problem utan manual, och tänker: “Jag har ingen att fråga, men jag testar X och ser vart det leder.” Hur mycket kapital som krävs. Hur många uppoffringar som måste göras. Hur många gånger man famlar sig framåt, ett steg i taget.
Nu har jag passerat tio år på den här resan – och jag ser tydligt att det verkligen varit (och är!) ett maraton. Ett jag ändå älskat att springa, trots att det krävt tålamod, uthållighet och en hel verktygslåda av nya färdigheter.
💡 Vissa säger att det krävs 10 000 timmar för att verkligen bemästra något – och efter 8000 timmar övertid bara under de senaste åtta åren, utan att räkna med de två första mest intensiva åren (minimum 19 timmar extra per vecka) börjar det verkligen kännas. Verktygslådan har fyllts på ordentligt genom åren – både med kunskap och erfarenheter man inte kan läsa sig till.
Jag tror att nyckeln är att faktiskt gilla långdistans. Att verkligen trivas i själva resan – även när det gör ont i benen. För hade jag inte älskat det jag gör, hade jag aldrig orkat lägga alla dessa timmar. Det ger perspektiv – men också en känsla av tacksamhet mot mig själv. För att jag fortsatt springa, trots skoskav och motvind.
📸 På bilden: ett faktiskt maratonlopp jag sprang för många år sedan – där det krävdes rejält med pannben, men “bara” i ett par timmar. Företagsresan har krävt det varje vecka, i ett decennium. Men på något konstigt sätt njuter jag fortfarande av varje steg.
Och resan är långt ifrån över. Jag ser fram emot många fler maraton – både i mitt arbete med Mowida, och utanför. Just nu är ett av mina nya spännande lopp att kicka igång min egen podcast – något jag länge drömt om och äntligen tar steg mot.
Till alla er som är mitt i era egna lopp – kämpa på. Det är inte alltid lätt, men det är förhoppningsvis värt det. 💛
“Det är inte stegen i sig som formar vägen – utan viljan att fortsätta gå, även när kartan saknas och benen värker.”
