ADHD-patienter i Sverige skriver till mig i desperation.
Det är inte det mest anmärkningsvärda.
Det mest anmärkningsvärda är varför.
Efter att jag öppet delat min egen historia i media och sociala medier har människor från hela landet fortsatt att höra av sig. Jag får meddelanden dagligen. Jag försöker svara, guida och lugna.
Men det här är inte en roll jag ska ha.
Och det är inte ett system som fungerar.
Ett mönster som inte går att ignorera
Det som framträder i alla dessa berättelser är inte enskilda misslyckanden.
Det är ett mönster.
Människor beskriver hur de:
väntat i åratal på en ADHD-utredning
blivit nekade och aldrig ens fått komma in i systemet
tvingats betala tiotusentals kronor privat
till slut fått behandling som fungerar
Och sedan, från en dag till en annan:
står utan vård.
När privata vårdgivare stoppas – genom tillsynsbeslut eller rättsliga processer – finns det ingen tydlig plan för vad som händer med patienterna. Ingen övergång. Ingen samordning. Ingen aktör som tar ett helhetsansvar.
Det uppstår ett vakuum.
Och i det vakuumet står människor utan medicin, utan uppföljning och utan en tydlig väg framåt.
Ett system där ansvaret försvinner
Under den senaste tiden har jag försökt förstå hur det här kan ske.
Jag har kontaktat alla relevanta ministrar, samtliga 349 riksdagsledamöter, alla landshövdingar, regionala politiker och relevanta myndigheter. Jag har också sammanställt ett omfattande underlag på över 200 A4 sidor med patientberättelser, dialoger och identifierade systembrister. Jag har varit i kontakt med all media.
Svarsmönstret är slående:
“Vi förstår.”
“Vi tar med oss detta.”
“Det är en viktig fråga.”
“Det är inte vårt ansvarsområde.”
Lokalt erkänns problemen.
Nationellt möts man ofta av försiktighet eller tystnad.
Samtidigt hänvisar olika aktörer till varandra:
Regionerna ansvarar för vården.
IVO granskar.
Socialstyrelsen ger riktlinjer.
Regeringen skapar förutsättningar.
Men när systemet brister – vem tar ansvar då?
I praktiken: ingen.
Konsekvenserna är verkliga
Det här är inte en abstrakt systemdiskussion.
Det är människors liv.
Människor som:
står utan medicin
kraschar psykiskt
tappar arbetsförmåga
förlorar stabilitet i sina liv
Och i vissa fall utvecklar en så allvarlig situation att självmordstankar uppstår.
Människor som redan förlorat förtroendet för den offentliga vården och nu behöver uppleva även detta?
Det här är konsekvenser av ett system som inte håller ihop.
När patienten blir systemets samordnare
En av de mest problematiska aspekterna är att ansvaret i praktiken förskjuts till individen.
Patienten förväntas själv:
navigera mellan vårdnivåer
förstå sina rättigheter
hitta alternativa lösningar
säkerställa kontinuitet
Och när det inte går?
Då söker man hjälp där den finns.
I det här fallet: hos en privatperson på sociala medier.
Det säger något om systemets tillstånd.
Det här handlar om mer än ADHD
Det är viktigt att vara tydlig:
Det här är inte bara en fråga om ADHD.
Det här är en fråga om hur vårt välfärdssystem fungerar när:
ansvar är uppdelat
mandat är otydligt
och ingen äger helheten
Det är i de mellanrummen människor faller.
Frågan vi måste våga ställa
Vi behöver ställa en obekväm men nödvändig fråga:
Är det rimligt att patienter i Sverige ska behöva vända sig till privatpersoner för att få hjälp?
Eller ska vi ha ett system som tar ansvar – hela vägen?
Vad krävs framåt?
För att komma vidare behöver vi börja prata om:
ett tydligt nationellt ansvar för kontinuitet i vården
vad som händer när patienter nekas eller faller utanför
hur jämlik tillgång till vård säkerställs i praktiken
hur patientperspektivet inkluderas i systemförändringar
Det räcker inte med förståelse.
Det krävs ansvar.
En sista fråga
Vem tar ansvar när systemet inte gör det?
Det ansvaret kan inte ligga på mina axlar, som det just nu gör.
