Vi försöker lösa symptomen – men mellanrummen är själva problemet.
Den här veckan lyssnade jag på riksdagens sammanträde om NPF.
Det som slog mig mest var inte problemen. De känner alla redan till.
Det var något annat.
Att inte ens experterna eller beslutsfattarna kunde formulera konkreta lösningar samt första steg och det är egentligen inte så konstigt.
För de försöker lösa fel saker.
De försöker förbättra enskilda delar av systemet, när problemet uppstår mellan dem.
Allt ni ser är symptom
Långa köer.
Barn som inte får stöd i tid.
Patienter som bollas runt.
Anhöriga som tar över ansvaret.
Det här är inte separata problem.
Det är konsekvenser av samma sak: att mellanrummen existerar.
Mellan skola och vård.
Mellan primärvård och specialist.
Mellan myndigheter.
Där ingen äger helheten. Där ingen har mandat att hålla ihop. Där individen förväntas vara projektledare för sitt eget liv i livssituationer som är totalt ohållbara.
Det här är inte ett kunskapsproblem – det är ett designproblem
Beslutsfattare har kompetens.
Ni har utredningar.
Ni har data.
Men systemet är inte byggt för att hantera helhet och då hjälper det inte att optimera delarna.
Konsekvenserna av att inte agera – och de är redan här
Om vi och ni som har mandat att förändra inte gör något åt mellanrummen nu, kommer det inte stå still.
Det kommer bli värre.
1. Förtroendet för systemet fortsätter att erodera:
Människor som gång på gång faller mellan stolarna slutar till slut tro på systemet. Och när tilliten försvinner – försvinner också viljan att samarbeta med det.
2. Medarbetare inom myndigheter och vård orkar inte längre:
De ser bristerna. De försöker kompensera. Men i ett system utan helhetsansvar blir de själva “limmet”.
Det är inte hållbart. Det leder till frustration, moralisk stress och i slutändan att kompetens lämnar.
3. Kostnaderna skenar – trots att vi försöker spara:
När vi agerar sent istället för tidigt:
blir insatser tyngre
problemen mer komplexa
beroendet av stöd längre
blir långsiktiga kostnaderna för samhället ENORMA
Det kortsiktiga tänket är det dyraste vi har.
4. Ett samhälle som inte klarar långsiktighet tappar riktning
Om vi inte ens kan organisera våra system för att arbeta långsiktigt – vad säger det om vår förmåga att driva ett land?
Så vad krävs – konkret?
Här är ett förslag. Inte i teori. Utan i praktik. Från mig till er som har mandat att påverka då jag själv i nuvarande struktur som landet styrs inte verkar kunna varken föreslå eller påverka förändring.
Så du som kan, läs detta, använd det, ge inte upp.
Steg 1: Erkänn mellanrummen som ett eget problemområde:
Idag finns inget tydligt ägarskap.
Skapa en nationell funktion/uppdrag med ett enda syfte: Att Identifiera, mäta och eliminera mellanrum i systemet
Inte inom en verksamhet.
Utan mellan dem.
Steg 2: Mät det ni idag inte ser:
Ni följer upp det som sker inom varje enhet. Men inte vad som händer mellan.
Börja mäta:
Tid mellan insatser (inte bara väntetid inom en kö)
Antal avbrutna processer
Antal gånger en individ skickas vidare
Andel ärenden utan tydlig ansvarig
Det här är era verkliga riskzoner.
Steg 3: Inför en ny roll – generalisten:
Vi har specialister.
Men ingen som varken ser eller äger helheten.
Inför en funktion som:
följer individen över tid
samordnar aktörer
har mandat att agera när något faller mellan
En person som inte släpper
Steg 4: Skapa incitament för samverkan – inte bara prestation i silos:
Idag optimerar varje enhet sin egen effektivitet. Men det skapar ineffektivitet i helheten.
Koppla delar av uppföljning och ersättning till:
fungerande överlämningar
kontinuitet
minskade avbrott i processer
Belöna det som fungerar för individen – inte bara organisationen.
Steg 5: Testa i verkligheten – inte i utredningar:
Starta pilotprojekt i utvalda regioner/kommuner där:
generalistrollen testas
mellanrum mäts systematiskt
mandat att agera över organisatoriska gränser ges
Följ upp. Justera. Skala.
Sluta utreda det här. Sluta skriv fler rapporter, samla in mer data och börja bygga.
Tänk som en företagare skulle tänka som har en enorm passion för sin affärsidé.
Steg 6: Involvera oss som driver förändring i praktiken och vet hur man går från ord till handling:
Beslutsfattare och de med mandat att förändra behöver fler perspektiv.
Involvera:
entreprenörer
systembyggare
företagare
Vi är vana vid att:
se helheter
identifiera flaskhalsar
identifiera lösningar
gå från analys till handling
Det här är inte längre bara en välfärdsfråga.
Det är ett systemdesignproblem.
Det här är ledarskap
Det är lätt att prata om fler resurser.
Det är svårare att förändra strukturer.
Men tills beslutsfattare tar ansvar för det som sker mellan systemen kommer de att fortsätta lösa symptom.
Och människor kommer fortsätta falla.
Så låt oss vara tydliga
Det här handlar inte bara om effektivitet.
Det handlar om förtroende.
Om hållbarhet.
Om riktningen för ett helt samhälle.
Om viljan att arbeta inom vård och myndigheter.
Om medborgarnas val att välja vilket land dem bygger sitt bo i.
Frågan är inte om vi har råd att göra detta.
Frågan är:
Har vi råd att fortsätta bygga ett system som människor – och till slut även de som jobbar i det – slutar tro på?
