Sverige beskrivs ofta som ett land med starka trygghetssystem och hög grad av jämlikhet. Men bakom denna bild finns en strukturell obalans i hur risk, ansvar och konsekvenser fördelas.
För den enskilde medborgaren är mötet med välfärdssystemet ofta präglat av krav, prövningar och osäkerhet. Ersättningar är villkorade, tidsbegränsade och i många fall otillräckliga. Den som faller ur systemet förväntas samtidigt navigera komplexa regelverk, överklaga beslut och bära ett stort eget ansvar – ofta i situationer där förmågan redan är nedsatt.
Samtidigt existerar ett parallellt system för personer i samhällets högsta positioner.
Det som i folkmun kallas “elefantkyrkogården” beskriver en struktur där makthavare som lämnar sina uppdrag inte faller ekonomiskt. Genom avgångsförmåner och särskilda placeringar kan tidigare landshövdingar, generaldirektörer och andra höga befattningshavare behålla mycket höga ersättningar under lång tid.
Som betalas med skattepengar.
Utvecklingen tyder på att detta system inte minskar – utan växer.
Flera myndighetschefer har placerats i Regeringskansliet med löner som sammantaget uppgår till över en miljon kronor per månad. Denna grupp väntas öka ytterligare. Ett konkret exempel är när en myndighetschef efter endast cirka sju månader fick lämna sitt uppdrag och istället placerades i Regeringskansliet – i samma struktur där tidigare landshövdingar, efter kritik kring rekryteringar av personer med nära kopplingar, fortsatt omfattas av ersättningssystemet.
Den totala kostnaden för avgångsförmåner uppskattas till tiotals miljoner kronor årligen.
Samtidigt ser vi hur konsekvenserna av systembrister hanteras på andra håll.
I Umeå har kommunen vid upprepade tillfällen tvingats betala viten på miljonbelopp inom LSS – för att beslut inte verkställs enligt lag. Skattepengar används därmed till att betala böter, istället för att lösa grundproblemet.
Detta är inte isolerade händelser.
Det är ett mönster.
Vi betalar för att system inte fungerar.
Vi betalar för att konsekvenser uteblir.
Vi betalar för att problemen kvarstår.
Inte för att lösa problemen.
Ett system som skapar fel incitament
Det centrala problemet är inte enbart kostnaderna. Det är incitamenten.
När:
ansvar är fragmenterat
kostnader kan flyttas mellan aktörer
beslutsfattare inte påverkas av konsekvenser
då skapas ett system där helheten inte optimeras.
Resultatet blir:
sena insatser istället för tidiga
reaktiva åtgärder istället för förebyggande
ökade samhällskostnader över tid
Regeringen ser över systemet – men mer krävs
Att regeringen nu ser över dessa ersättningssystem är ett viktigt steg.
Men en översyn räcker inte om den inte adresserar grundproblemet: att ansvar och konsekvenser inte hänger ihop
Fyra nödvändiga reformer
För att återställa balansen krävs.
1. Konsekvensprincip i toppen
Avgångsförmåner måste kraftigt begränsas i både nivå och tid. Ingen ska ha bättre skyddsnät än det system de själva beslutar om.
2. Full transparens
All ersättning till tidigare toppositioner ska redovisas öppet och samlat.
3. Helhetsansvar
Inför funktioner som ansvarar för individens hela resa genom systemet – inte bara enskilda delar (som jag tidigare skrivit om).
4. Omfördela resurser
Pengar som idag går till viten, ineffektivitet och sena insatser samt avgångsvederlag bör investeras i tidiga åtgärder. I att hjälpa människor i behov av hjälp.
Vad står på spel
Detta är i grunden en fråga om tillit.
Ett system där:
toppen skyddas från konsekvenser
kostnader flyttas istället för löses
ansvar inte följer makt
riskerar att förlora sin legitimitet och utan legitimitet fungerar inget välfärdssystem.
Slutsats
Sverige har inte bara ett resursproblem.
Vi har ett systemproblem.
Så länge vi accepterar en struktur där toppen skyddas från konsekvenser, samtidigt som resten av systemet präglas av hårda krav, kommer mellanrummen att bestå även i känslan av ojämlikhet.
Och det är i dessa mellanrum ”vanlig” människor faller men just nu toppen skyddas.
