Sverige vill ha fler företagare. Men hur väl tar vi hand om dem vi redan har?
Vi pratar ständigt om entreprenörskap, innovation och att fler ska våga starta företag.
Men vilket ansvar har samhället gentemot dem som redan har vågat?
Några siffror värda att reflektera över:
- Ca 99,9 % av Sveriges företag är små eller medelstora.
- Dessa företag står för omkring 54 % av arbetstillfällena i näringslivet.
- Sveriges skatteintäkter uppgick 2025 till cirka 2 690 miljarder kronor. Företagens verksamhet och arbetstillfällen är centrala för dessa intäkter.
Bakom siffrorna finns människor som satsat sina besparingar, tagit ekonomiska risker, skapat arbetstillfällen och ibland avstått sin egen lön för att kunna betala sina anställda.
Men vad händer när företagaren själv behöver hjälp?
Jag hör återkommande berättelser om företagare som blir sjuka, hamnar i ekonomiska svårigheter eller inte längre kan försörja sig.
Då upptäcker många hur komplicerat det kan vara att få tillgång till samhällets trygghetssystem.
För att få a-kassa behöver en företagare normalt avsluta eller lägga sin verksamhet vilande.
Vi uppmuntrar människor att bygga företag, men när de behöver trygghet kan de behöva sluta driva dem.
Jag tycker att vi behöver prata mer om företagares rättigheter, inte bara deras skyldigheter.
Arbetsgivaransvar. Skatter. Regelverk. Ekonomiska risker. Ansvar för anställdas trygghet.
Men vem tar ansvar för företagarens trygghet?
Jag önskar mig ett Sverige där vi inte bara firar framgångsrika entreprenörer på galor och tillställningar (för det gör vi gott om).
Utan också ett Sverige där företagare har fungerande trygghetssystem, får möjlighet att ta sig igenom tillfälliga kriser och vågar försöka igen efter ett misslyckande.
För låt oss föreställa oss ett skräckscenario.
Vad skulle hända om hälften av Sveriges företagare bestämde sig för att sluta och deras verksamheter försvann?
Hundratusentals arbetstillfällen skulle kunna hotas. Skatteintäkterna skulle minska kraftigt och arbetslösheten öka.
Kommuner skulle få svårare att finansiera skolor, äldreomsorg och socialtjänst.
Regioner skulle få mindre ekonomiskt utrymme för sjukvård, samtidigt som fler människor riskerade att behöva samhällets stöd.
Vårdplatser, personalresurser och välfärdens kvalitet skulle kunna påverkas.
Det är ett hypotetiskt scenario, inte en prognos. Men det visar hur beroende vårt samhälle är av ett fungerande näringsliv.
Vi behöver inte bara fler människor som vågar bli företagare. Vi behöver också ett samhälle som finns där när modet kostar.
För frågan är inte bara vad företagarna kan göra för Sverige.
Frågan är också vad Sverige är beredd att göra för sina företagare.