Har vi blivit så innovativa att vi börjat skapa fler problem än vi löser?
Häromveckan läste jag en bok om innovationer från 1980-talet.
Persondatorn blev tillgänglig för fler. Magnetkameran revolutionerade sjukvårdens diagnostik. Mobiltelefonin utvecklades och medicinska framsteg skapade nya möjligheter att behandla sjukdomar.
Innovationer som mötte verkliga mänskliga behov.
Men någonstans undrar jag om vi började tappa riktningen?
Vi har blivit så bra på att lösa problem att vi numera också uppfinner nya.
Elsparkcyklar - vi slipper gå, men får nya olycksrisker och förlorar vardagsmotion samt ökar belastningen på vården.
Matleveransappar- vi behöver inte ens ta promenaden genom mataffären längre. Allt levereras till dörren.
Sociala medier - aldrig har vi varit så uppkopplade. Ändå upplever många högre grad av ensamhet.
E-handeln - vi kan konsumera dygnet runt, utan att knappt behöva fundera på om vi har råd eller behöver det vi köper.
Det paradoxala är att vi vet ganska mycket om vad människor behöver för att må bra.
Redan på 1940-talet beskrev psykologen Abraham Maslow människans behov i en hierarki, ofta illustrerad som en pyramid.
I grunden finns fysiologiska behov som sömn och mat. Därefter trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande.
Människan behöver rörelse, relationer, trygghet, mening och utveckling. Inte bara bekvämlighet.
Ändå bygger vi allt fler affärsmodeller på att minimera ansträngning och maximera konsumtion.
Varför?
Kanske för att vi blivit experter på att kapitalisera på människans svagheter.
Vi vill ha mer. Snabbare. Enklare. Helst utan ansträngning.
Men vad händer med ett samhälle där vi systematiskt försöker eliminera allt som kräver tålamod, ansträngning och självdisciplin?
Jag funderar särskilt på barn som växer upp med julkalendrar större än de själva (se bild). Som vänjer sig vid ständig stimulans, omedelbar belöning och ett överflöd av saker.
Vad händer med förmågan att längta, vänta och kämpa för något?
Vad händer med resiliens, uthållighet och förmågan att hantera motgångar?
Vi lever i ett samhälle där socker kan vara frukost, underhållning finns varje vaken minut och nästan varje ansträngning kan ersättas med en tjänst.
Jag är själv företagare och älskar innovation. Jag tror på innovation som krafter för att förbättra världen.
Men just därför behöver vi våga fråga:
Är varje innovation verkligen ett framsteg?
Tänk om vi la lika mycket innovationskraft på att förebygga psykisk ohälsa, stärka folkhälsan och minska ensamhet som vi lägger på att göra konsumtion enklare?
Jag undrar var vi befinner oss om tio år.
När vi optimerat bort ännu mer rörelse, väntan, mänskliga möten och vardagliga utmaningar.
Risken är att vi skapar ett samhälle där allt blir enklare att få, men svårare att må bra i.
Kanske behöver framtidens innovation inte alltid göra livet enklare. Kanske behöver den göra oss människor starkare.
Har vi börjat förväxla bekvämlighet med utveckling?
