Har försäkringsbolag och sjukförsäkringar samt sjukvårdsförsäkringar blivit en trygghet för de friska, snarare än ett stöd för dem som faktiskt behöver vård?
Vi lever i ett samhälle där vi uppmuntras att ta ansvar för vår egen hälsa. Att förebygga sjukdom, söka vård i tid och investera i vår framtida hälsa.
Men vad händer när vi försöker försäkra oss mot framtida ohälsa?
Då kan det plötsligt visa sig att vi redan har en för omfattande sjukdomshistorik för att vara välkomna. För att få teckna en försäkring.
Historierna kring nekade sjukvårdsförsäkringar är många. Det kan räcka med att du hade exempelvis ett diskbråck för två år sedan för att riskera att nekas en sjukvårdsförsäkring.
Tänk på det en stund.
Du kan vara fullt arbetsför, leva hälsosamt, träna regelbundet och inte ha några kvarstående besvär. Ändå kan en tidigare diagnos innebära att du bedöms som en för stor risk. Noteringen i 1177 lever med dig i all framtid (kan detta till och med riskera att människor inte söker vård?).
Jag förstår att försäkringsbolag behöver göra riskbedömningar. Tjäna sina pengar. De är företag och behöver ha en hållbar affärsmodell.
Men någonstans måste vi våga ställa frågan: Vad är egentligen syftet med en försäkring? Vilka krav finns på försäkringsbolag för att berättiga deras existens?
Är det att skapa trygghet för människor när livet inte går som planerat?
Eller har vi byggt ett system där affärsmodellen i allt högre grad bygger på att försäkra dem som statistiskt sett löper minst risk att behöva använda försäkringen? (i syfte att endast maximera vinsten)
Det finns något djupt problematiskt i att människor som redan har en sjukdomshistorik, och därmed potentiellt ett större behov av trygghet, också kan vara de som har svårast att få tillgång till den.
Samtidigt pratar vi ständigt om vikten av förebyggande hälsovård, tidiga insatser och att minska belastningen på den offentliga sjukvården.
Hur går det ihop med ett försäkringssystem som riskerar att stänga ute människor på grund av tidigare sjukdom?
Jag menar inte att försäkringsbolag ska behöva ta obegränsade ekonomiska risker. Men jag tycker att vi behöver diskutera hur rimliga, proportionerliga och individuella riskbedömningarna faktiskt är. Vi behöver diskutera vilka krav samhället ska ställa på försäkringsbolagen.
För en tidigare diagnos är inte alltid detsamma som en aktuell sjukdom. Och en sjukdomshistorik definierar inte en människas framtida hälsa.
Trygghet borde inte vara något som bara är tillgängligt för dem som redan har hälsan på sin sida och inte behöver den. Min åsikt är att trygghet även ska kunna köpas av de människor som kanske pga genetik inte hade turen på sin sida. (sedan absolut är det rimligt att utesluta delar av kroppen från en försäkring dvs att endast nya sjukdomar täcks).
Vad tycker ni?
Har vi accepterat ett system där försäkringar i praktiken blir mest tillgängliga för dem som löper minst risk att behöva dem?