Inom digital utveckling där jag idag är verksam inom är en sak självklar:
ett system kan inte bedömas utifrån hur det är tänkt att fungera. Det måste förstås utifrån hur det faktiskt används.
Det innebär att man observerar användare, följer beteenden och identifierar var friktion uppstår. Det innebär att man testar, justerar och förbättrar – inte utifrån antaganden, utan utifrån verklighet.
Det är så fungerande system byggs.
Men samma princip tillämpas i mycket begränsad utsträckning i ett av våra mest komplexa system: vården.
Svensk vård är i grunden stark. Den präglas av hög kompetens, tydliga strukturer och en ambition att ge vård efter behov.
Men den är också i stor utsträckning byggd utifrån hur den är tänkt att fungera – inte hur den faktiskt fungerar i människors liv.
Systemet utgår från struktur.
Ansvar delas upp mellan olika nivåer, specialiteter och funktioner. Flöden definieras utifrån organisationens logik.
Det är rationellt.
Men det bygger på ett antagande: att människor rör sig genom systemet på det sätt som det är designat för.
När de inte gör det uppstår problem.
Det är i dessa avvikelser som systemets svagheter blir synliga.
När en patient behöver röra sig mellan flera vårdnivåer.
När ansvaret inte är tydligt.
När övergångar saknar struktur.
När egenvård förutsätts trots att förutsättningarna saknas.
Det är inte enskilda misslyckanden. Det är systemfriktion.
I andra sammanhang hade detta beskrivits som ett UX-problem. Flöden som inte hänger ihop. Otydligt ansvar. Användare som tvingas kompensera för systemets brister.
Skillnaden är att konsekvenserna i vården är betydligt större.
Det innebär inte att vården saknar kvalitet.
Det innebär att systemet inte är designat utifrån den verklighet det ska fungera i.
Ett möjligt perspektivskifte vore att börja behandla vården som det den är: ett komplext system som behöver förstås i användning.
Att följa patientresor över tid.
Att identifiera var friktion uppstår.
Att justera strukturer därefter.
Vi har blivit skickliga på att designa digitala tjänster som fungerar för människor.
Frågan är varför vi inte i samma utsträckning tillämpar den kunskapen på de system som människor är mest beroende av.
Det handlar inte om att förenkla vården.
Det handlar om att göra den mer verklighetsförankrad.
