Det här är inte en text om vårtor.
Men det börjar där. I ett inlägg jag tog del av i en öppen sociala medier grupp:
”Hej min dotter har fullt med vårtor under ena foten, jag har försökt behandla de på alla recept fria sätt som finns på apoteket. Vi har varit hos läkare och fått en salva annars gör inte vården något utan du får söka en privat hudklinik som du får betala. Men min dotter har särskilda behov så de är inte sålätt..”
Det är lätt att avfärda ett sådant exempel. Vårtor är inte farliga. De är inte livshotande. De konkurrerar inte med andra tillstånd om vårdens mest akuta resurser.
Men det är just därför exemplet är intressant.
För det visar inte hur systemet fungerar när det är som bäst – utan hur det beter sig i gränsfallen. Och det är där ett systems verkliga styrka, eller svaghet, blir synlig.
Svensk vård är i grunden stark. Den räddar liv varje dag. Den vilar på kunskap, kompetens och en idé om att vård ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga.
Det är inte där problemet ligger.
Problemet är att systemet är byggt för en förenklad verklighet. En verklighet där människor passar in i tydliga kategorier, där behov kan sorteras, prioriteras och hanteras inom avgränsade ansvarsområden.
Men människors liv ser sällan ut så.
Vården är organiserad i tydliga delar: primärvård, specialistvård, olika diagnosområden och olika nivåer av medicinsk prioritering. Varje del har sitt uppdrag, sitt ansvar och sin logik.
Varje del fungerar.
Men mellan delarna uppstår något annat.
Det finns i praktiken ingen som äger det som händer när en patient rör sig mellan dessa strukturer. Ingen som har mandat att hålla ihop helheten när behovet inte passar in i en enskild kategori, när ansvaret blir otydligt eller när nästa steg inte är självklart.
Det är där mellanrummen uppstår.
Och det är där människor faller.
Det här är inte ett undantag. Det är ett mönster.
Det syns i psykiatrin, där patienter kan vänta i åratal för att sedan bedömas som “för välfungerande” för att få hjälp. Det syns i rehabilitering, där insatser avslutas utan en tydlig plan framåt. Det syns i alla situationer där flera aktörer är involverade – men där ingen har ansvar för helheten.
Och det syns, som i exemplet ovan, i det som inte anses tillräckligt allvarligt.
Inte för att någon gör fel.
Utan för att ingen äger det som händer mellan.
Konsekvenserna av detta är större än vi ofta vill erkänna.
Det handlar inte bara om enskilda situationer. Det handlar om vad som händer över tid med människor som gång på gång försöker få hjälp, men inte riktigt når fram. Det handlar om en växande psykisk belastning, om känslan av att behöva driva sin egen vård, om att navigera ett system som inte är byggt för att möta en där man faktiskt befinner sig.
Och det handlar om förtroende.
När systemet upplevs som oförmöget att hantera det som inte passar in, börjar tilliten att erodera. Då uppstår ett annat mönster: de som har möjlighet söker sig vidare till privata alternativ. De som inte har det blir kvar.
Inte som ett aktivt val, utan som en konsekvens.
Det här beskrivs ofta som en resursfråga. Som ett problem med köer, kapacitet eller prioriteringar.
Men det missar något mer grundläggande.
Det här är i grunden ett designproblem.
Vi har byggt ett system som fungerar inom sina ramar – men som inte är utformat för att hantera det som sker utanför dem. Ett system där ansvar är tydligt definierat inom varje del, men otydligt mellan dem.
Vi har byggt ett system av specialister.
Men vi har inte byggt för helheten.
Det finns i dag få roller med mandat att hålla ihop patientens resa över tid. Generalistperspektivet – det som inte bara ser en diagnos eller en enskild insats, utan hela sammanhanget – är svagt eller saknar förutsättningar att fungera.
Det är inte en brist på kunskap.
Det är en brist på ansvar.
Det största problemet är kanske inte att systemet inte fungerar.
Det är att det ser ut att fungera.
På papper.
I statistik. I uppföljningar. I strukturer.
Men i verkligheten uppstår mellanrum där människor faller igenom.
I andra delar av samhället hade vi haft svårt att acceptera detta.
Inom produktutveckling och digitala tjänster som jag arbetar med är det självklart att testa system mot verkligheten. Att förstå hur människor faktiskt använder dem. Att identifiera friktion, justera och förbättra utifrån beteende – inte bara utifrån hur systemet är tänkt att fungera.
Vården är ett av våra mest komplexa system. Ändå bygger vi den fortfarande i stor utsträckning utifrån struktur, ansvar och teori – snarare än utifrån hur människor faktiskt rör sig genom den.
Det är en risk vi inte längre har råd att ta.
Frågan är inte om svensk vård fungerar.
Frågan är för vem den fungerar – och vad som händer med dem som inte passar in.
Och kanske viktigast av allt:
Vem som egentligen bär ansvaret när den inte gör det.
