Vi har ett system som kräver att barn misslyckas innan de får hjälp.
Det är provocerande att säga.
Men efter att ha lyssnat på riksdagens öppna sammanträde om elever med NPF är det svårt att komma fram till något annat.
Det mest slående var inte problemen.
Det var att alla redan vet både vad problemen är men även vilka lösningar som skulle fungera om dessa omsattes i handling.
Alla.
Vi vet att:
- tidiga insatser fungerar
- stöd ska utgå från behov, inte diagnos
- samverkan är avgörande
Det finns kunskap. Det finns erfarenhet. Det finns till och med samsyn.
Ändå händer det inte.
Inte i den omfattning som samhället behöver.
Istället ser vi samma mönster upprepas:
- Barn måste få en diagnos för att få stöd.
- Insatser sätts in först när problemen blivit stora.
- Ansvar flyttas mellan aktörer – utan att någon håller ihop helheten.
Och ibland sker inte ens överlämningen.
Det här är inte ett skolproblem. Det är exakt samma mönster som i vården och i socialtjänsten etc.
Jag har sett det där och nu ser jag det här.
Det är samma system.
Vi har byggt starka delar:
- Specialister
- Kompetens
- Kunskap
Men vi har inte byggt det som händer mellan dem.
Och det är där människor försvinner.
Vi pratar ofta om brist på resurser. Men det jag ser är något annat. Vi har system som fungerar – inom sina egna ramar. Men som inte fungerar tillsammans.
Det skapar mellanrum.
Mellan:
- förskola och skola
- skola och elevhälsa
- vård och sociala insatser
- olika professioner
Mellan ansvar.
Och i de mellanrummen händer något avgörande:
- Ansvar förflyttas från systemet till individen
- Barn förväntas anpassa sig
- Föräldrar blir samordnare
- Människor i utsatta situationer förväntas själva hålla ihop sin väg genom systemet
Det är inte rimligt.
Och det är inte hållbart.
Men här finns också något viktigt:
Det här är inte en hopplös situation. För vi saknar inte lösningar. Vi saknar kopplingar. Vi saknar storskalig handling.
Så vad skulle det innebära att börja där?
Att faktiskt bygga bort mellanrummen – eller åtminstone brygga över dem?
Några konkreta riktningar framåt:
1. Stöd utifrån behov – från början. Barn ska inte behöva vänta på en diagnos för att få hjälp. Behov måste räcka.
2. Tidiga insatser på riktigt. Inte som ambition – utan som standard. Fånga upp innan problemen växer.
3. Sammanhållen elevhälsa och stöd. Stödet måste vara nära vardagen. Inte något som kopplas in när det redan gått för långt.
4. Säkrade övergångar. Information, förståelse och stöd måste följa individen – inte börja om vid varje ny instans. Ett tydligt helhetsansvar.
Någon måste äga det som händer mellan systemen. Annars kommer ingen göra det.
Kanske är nedan den viktigaste insikten:
Vi står inte inför ett kunskapsproblem.
Vi står inför ett samordningsproblem.
Så länge ingen äger mellanrummen kommer människor fortsätta falla i dem.
Men om vi börjar där – om vi börjar bygga för helhet istället för delar – då finns en verklig möjlighet att förändra.
Frågan är inte längre vad vi vet.
Frågan är:
Är vi beredda att gå från vetskap till handling? Är vi beredda att ta ansvar – tillsammans?
