Om jag fick sätta mig mitt emot den lilla versionen av mig själv, vad skulle jag säga?
Du sitter där med benen dinglande, glimten i ögat och favoritnallarna ”Pupu” och ”Pikku nalle” nära dig.
Jag skulle vilja berätta att du har ett äventyr framför dig. Att din nyfikenhet kommer att ta dig till platser du ännu inte kan föreställa dig. Du kommer att behöva våga saker långt innan du känner dig redo.
Men jag skulle också vilja prata med dig om vem du får vara, oavsett vad du lyckas med.
Du kommer tidigt behöva bli bra på att känna av andra. Se vad som behövs, ta ansvar och hitta en väg framåt. Det kommer att bli en tillgång, både som människa och företagare. Du kommer att bry dig på riktigt om det du bygger och människorna som blir en del av det.
Med tiden kommer du också att behöva ställa dig en fråga:
När väljer jag att ta ansvar för att jag vill, och när gör jag det för att jag har svårt att låta bli?
Den frågan funderar jag mycket på i dag.
Efter snart tolv år som företagare ser jag hur nära mitt sätt att leda ligger mitt sätt att vara människa. Hur min omtanke, envishet och vilja att förstå har följt med hela vägen. Och hur sådant jag lärde mig tidigt behöver omprövas, även när det tidigare har hjälpt mig.
Att kunna lösa något betyder inte alltid att jag behöver göra det. Ofta kan min vilja att hjälpa ta plats från någon annans möjlighet att växa.
Jag övar på att ge andra mer utrymme, vara tydligare med vad jag själv behöver och låta något vara värdefullt även när det inte leder till ett resultat. Stunder tillsammans utan någon uppgift att lösa.
Jag vill behålla flickans nyfikenhet, trots att jag inte alltid vet vart den leder.
Så jag skulle nog inte berätta allt. Hon skulle få upptäcka livet själv. Göra sina misstag, ändra sig och bli överraskad av vad hon vill längs vägen.
Men jag skulle säga:
Det kommer att finnas mycket att vara stolt över. Människor du kommer att älska. Idéer du kommer att vilja följa. Och du får ändra riktning, även efter att du har lagt mycket kraft på en väg.
Men kanske skulle hon ställa frågor som jag själv ibland glömmer:
Finns det någon som tar hand om oss också?
Har vi tid att vara med dem vi tycker om?
Gör vi fortfarande saker för att de är roliga och väcker vår nyfikenhet?
Jag skulle behöva fundera på hur svaren faktiskt syns i min vardag. De frågorna vill jag ge mer plats när jag väljer hur livet ska se ut framåt.
Och om hon sen frågade om vi fortfarande har något att längta efter, skulle jag svara:
Jag har fortfarande många drömmar för oss. Några skulle du känna igen. Andra har vi inte ens upptäckt än!
