Jag har börjat fundera allt mer på vart vi är på väg. I både Sverige och Finland fattas beslut som var för sig kan beskrivas som nödvändiga besparingar, effektiviseringar eller anpassningar. Men jag undrar hur ofta vi stannar upp och ser vad de tillsammans innebär för människorna som ska leva med dem.
För bakom varje budget finns en vardag. Någon ska gå till jobbet, betala räkningarna, hämta barnen och försöka få livet att fungera. När marginalerna krymper på flera håll samtidigt hjälper det inte alltid att prioritera bättre eller anstränga sig mer.
Till slut finns det inget mer att ta av.
Jag tänker på sjuksköterskan som valt sitt yrke för att hjälpa andra. Hur länge räcker den drivkraften om arbetsdagen gång på gång slutar med känslan av att inte ha hunnit ge den vård man vet behövs? Vi behöver förstå vad som får människor att vilja stanna i vården. Det räcker inte att diskutera hur vi ska få fler att utbilda sig om arbetsvillkoren sedan får dem att lämna.
Jag tänker också på barnfamiljen som räknar på varje inköp. När mat, boende och andra nödvändigheter tar hela inkomsten finns väldigt lite utrymme för det oväntade. En trasig tvättmaskin eller ett par nya vinterstövlar kan bli ett problem som håller en förälder vaken om natten. Jag tycker att en rimlig ambition för våra samhällen är att människor som arbetar ska kunna försörja sin familj och känna en grundläggande trygghet.
Och jag tänker på företagaren. Den som ansvarar för löner, kunder, investeringar och verksamhetens framtid. Som kanske tar ut sin egen lön sist och försöker lösa ännu ett problem efter att resten av arbetsdagen är slut.
Vi pratar gärna om att fler ska våga starta företag. Men vilka förutsättningar ger vi dem som redan har gjort det? Viljan att bygga något kan vara stark, men den är inte oändlig. Om ansvaret och risken under lång tid blir större än vad en människa orkar bära kan även en engagerad företagare välja att sluta.
Det här är en del av samma fråga: hur tar vi hand om människorna som får samhället att fungera?
För mig är USA ingen självklar förebild för vare sig Sverige eller Finland. Jag vill att vi ska vara tydliga med vad vi värdesätter i våra egna samhällen och vad vi vill utveckla vidare. Tillgång till vård, möjligheten att försörja sig och tryggheten att klara en svår period behöver väga tungt när vi väljer riktning.
Min oro handlar om att vissa förändringar blir svåra att vända när konsekvenserna väl syns fullt ut. En erfaren sjuksköterska som lämnat vården kommer kanske aldrig tillbaka. Ett nedlagt företag går inte att återskapa genom ett nytt politiskt löfte. Tillit som byggts under lång tid kan ta ännu längre tid att återvinna.
Därför behöver vi lyssna tidigare. När människor säger att arbetsbelastningen är för hög, att pengarna inte räcker eller att företagandet håller på att bli ohållbart behöver deras erfarenheter få betydelse för besluten.
Jag tror fortfarande att vi kan påverka utvecklingen. Vi kan skapa arbetsvillkor som gör att vårdpersonal vill stanna. Vi kan värna familjers grundläggande trygghet och ge företagare bättre möjligheter att planera långsiktigt.
Men det kräver att vi slutar behandla människors ork som en resurs som alltid går att tänja lite till.
Ett hållbart samhälle behöver ge människor förutsättningar att leva, arbeta och bidra under ett helt liv. Det är den riktningen jag vill att vi ska välja.