Tankar om ledarskap, ansvar och människan bakom rollen.

Det finns en sida av ledarskapet som jag tycker att vi pratar alldeles för lite om.

Inte strategier, nyckeltal, tillväxt eller hur man bygger framgångsrika team.

Utan hur det faktiskt känns att vara den som förväntas hålla ihop allt.

Jag har varit företagare och ledare under större delen av mitt vuxna liv. Jag har fått uppleva fantastiska saker, mött otroliga människor och haft förmånen att se andra utvecklas, växa och lyckas.

Men jag har också upplevt den andra sidan.

Den som handlar om ensamhet, otillräcklighet, svåra beslut och känslan av att hur mycket man än försöker, så finns det alltid någon man inte riktigt räcker till för.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig eller andra chefer.

Jag skriver det för att jag tror att vi behöver prata mer om människan bakom ledarrollen.

Alla behöver något av dig

En av de största utmaningarna med att vara ledare är att människor har olika behov.

En medarbetare behöver mer stöd och vägledning. En annan vill ha större frihet och mindre inblandning.

Någon behöver bli sedd och få återkoppling oftare. Någon annan vill helst arbeta ostört.

En person tycker att du kommunicerar för mycket. En annan tycker att du kommunicerar för lite.

Någon önskar tydligare beslut, medan någon annan upplever samma tydlighet som detaljstyrning.

Och mitt i allt detta står du som chef och försöker hitta en balans.

Du ska vara rättvis, men samtidigt förstå att människor behöver behandlas olika för att få likvärdiga förutsättningar.

Du ska vara närvarande, men inte kontrollerande.

Du ska vara empatisk, men också kunna ställa krav.

Du ska lyssna, men också fatta beslut som inte alla kommer att uppskatta.

Och du ska helst göra allt detta utan att själv ha en dålig dag.

Det är en ganska märklig förväntan när man tänker efter.

För även chefer är människor.

Du kan fatta rätt beslut och ändå göra någon besviken

Det här är kanske en av de svåraste sakerna jag har behövt lära mig.

Att ett beslut kan vara nödvändigt, väl genomtänkt och fattat med goda intentioner, men ändå få någon annan att känna sig besviken, ledsen eller orättvist behandlad.

Som chef behöver du ibland fatta beslut som är bra för verksamheten som helhet, men som inte nödvändigtvis är det en enskild medarbetare hade önskat.

Det kan handla om ekonomi, prioriteringar, arbetsuppgifter, resurser, löner eller framtida möjligheter.

Och ibland sitter du dessutom med information som du inte kan dela.

Du kanske vet varför ett visst beslut behöver fattas, men kan inte förklara hela bakgrunden eftersom det handlar om en annan människas integritet, känsliga ekonomiska frågor eller något som ännu inte är beslutat.

Då kan det vara svårt att bli förstådd.

För medarbetaren ser sitt perspektiv, medan du som chef behöver försöka se helheten.

Det betyder inte att chefens perspektiv automatiskt är det rätta.

Men det betyder att det ibland finns fler dimensioner än de som syns utåt.

Och det är något jag önskar att vi hade större förståelse för i arbetslivet.

När alla har rätt till en dålig dag – utom du

Jag tror att många chefer känner igen sig i att behöva vara den stabila personen i rummet.

Den som lugnar när någon är orolig.

Den som motiverar när energin är låg.

Den som lyssnar när någon är frustrerad.

Den som hittar lösningar när något inte fungerar.

Och självklart är det en del av uppdraget. Det är ett ansvar man har accepterat.

Men ibland funderar jag på vad som händer med den som alltid förväntas vara stark.

Vad händer när chefen själv är trött?

När det finns privata bekymmer, sömnbrist, oro eller perioder då livet helt enkelt är svårt?

När man själv behöver uppmuntran, men ändå förväntas vara den som uppmuntrar alla andra?

Jag har många gånger tänkt att jag inte får låta mitt eget mående påverka andra.

Att jag måste kunna lägga mina känslor åt sidan och vara den ledare som människor behöver.

Till viss del är det förstås rimligt. En chefs känslor ska inte bli medarbetarnas ansvar.

Men jag tror också att det finns något problematiskt i föreställningen att en bra ledare alltid ska vara stark, positiv och tillgänglig.

Vi pratar mycket om att medarbetare ska få vara människor på jobbet. Men hur ofta pratar vi om att även chefen behöver få vara det?

Det osynliga arbetet

En annan sak jag har funderat mycket över är allt det arbete som aldrig syns.

Som medarbetare ser man kanske mötena, besluten, kommunikationen och det som händer i den dagliga verksamheten.

Men mycket av ledarskapet sker någon annanstans.

Det är samtalen som behöver tas, men som ingen annan känner till.

Det är ekonomiska kalkyler, riskbedömningar och svåra prioriteringar.

Det är funderingarna över hur en medarbetare mår, hur en konflikt ska hanteras eller hur man ska skapa bättre förutsättningar för någon som har det svårt.

Det är att ligga vaken och fundera över företagets framtid, personalens trygghet och om man verkligen har tänkt på allt.

Som företagare tillkommer dessutom ansvaret för att det finns pengar till löner, att kunderna är nöjda, att verksamheten utvecklas och att företaget överlever även när förutsättningarna förändras.

Det är ett ansvar jag själv har valt.

Men att man har valt ett ansvar betyder inte att det alltid är lätt att bära.

Och ibland kan det kännas ensamt att veta hur mycket man försöker, samtidigt som det som uppmärksammas främst är det man inte hunnit med.

Tio saker rätt och en sak fel

Jag tror att det här är något som många människor kan känna igen sig i, oavsett yrkesroll.

Du kan ha gjort tio bra saker under en dag.

Hjälpt någon, löst ett problem, fattat ett viktigt beslut, uppmuntrat en medarbetare och skapat bättre förutsättningar för teamet.

Men så missar du en sak.

Du glömmer att återkoppla. Du hinner inte följa upp ett samtal. Du uttrycker dig klumpigt eller fattar ett beslut som någon inte förstår.

Och plötsligt är det just den saken som tar all plats.

Inte minst i ditt eget huvud.

Jag kan vara väldigt hård mot mig själv som ledare.

Fundera över vad jag borde ha gjort annorlunda, om jag varit tillräckligt tydlig, om jag verkligen lyssnat och om jag gett alla det stöd de behöver.

Och det finns nästan alltid något jag hade kunnat göra bättre.

Men någonstans behöver jag också acceptera att jag aldrig kommer att kunna vara den perfekta chefen för alla människor, i alla situationer, varje dag.

För den människan finns inte.

Att vara omtyckt eller att vara en bra ledare?

Det finns också en svår balans mellan att vilja vara omtyckt och att faktiskt ta sitt ansvar som ledare.

Jag bryr mig väldigt mycket om människorna jag arbetar med.

Jag vill att de ska må bra, känna sig trygga, utvecklas och trivas.

Jag vill att de ska känna att jag ser dem som människor, inte bara som anställda.

Men jag har också behövt lära mig att ledarskap inte alltid handlar om att göra människor nöjda.

Ibland måste man säga nej.

Ibland måste man ställa högre krav.

Ibland måste man lyfta beteenden som inte fungerar.

Och ibland behöver man fatta beslut som gör någon besviken, även när man helst hade velat något annat.

Jag tror att det är lätt att vilja undvika de situationerna, särskilt om man är en person som bryr sig mycket om andra.

Men att undvika svåra samtal är inte nödvändigtvis omtänksamt.

Ibland är det tvärtom.

Att vara en bra ledare handlar inte om att alltid vara omtyckt. Det handlar om att försöka vara rättvis, tydlig och omtänksam även när det är svårt.

Chefer behöver också återkoppling, förståelse och uppskattning

Vi pratar ofta om vikten av att chefer ger sina medarbetare återkoppling.

Att se prestationer, uppmärksamma framsteg, visa uppskattning och skapa motivation.

Och det är oerhört viktigt.

Men jag har ibland funderat över hur sällan vi pratar om det omvända.

När frågade du senast din chef hur hen mår?

När sa du senast att du uppskattade något din chef gjort?

När försökte du senast förstå varför ett beslut fattades, innan du drog slutsatsen att det var fel?

Det handlar inte om att medarbetare ska behöva ta hand om sina chefer.

Och det handlar absolut inte om att man ska undvika att framföra kritik eller acceptera dåligt ledarskap.

Tvärtom. Chefer behöver kunna ifrågasättas och hållas ansvariga för sina beslut.

Men jag tror att vi skulle vinna mycket på att skapa arbetsplatser där förståelsen går åt båda hållen.

Där vi inte bara förväntar oss att chefen ska se människan bakom medarbetaren, utan också kommer ihåg att det finns en människa bakom chefen.

En människa som också kan tvivla, känna sig otillräcklig och behöva höra att något faktiskt blev bra.

Jag har också gjort fel

Jag vill vara tydlig med en sak.

Att ledarskap är svårt betyder inte att chefer ska ursäktas för dåligt beteende.

Jag har själv gjort misstag.

Jag har säkert varit otydlig när jag borde ha varit tydligare. För snabb när jag borde ha stannat upp. För upptagen när någon hade behövt mer av min tid.

Jag har ibland trott att jag kommunicerat något väldigt tydligt, för att senare förstå att budskapet inte alls nått fram på det sätt jag tänkt mig.

Och jag har behövt inse att mina goda intentioner inte alltid spelar så stor roll om resultatet ändå blir fel för någon annan.

Det är mitt ansvar att fortsätta utvecklas.

Att lyssna på kritik, våga ompröva beslut och be om ursäkt när jag gjort fel.

Men jag tror också att vi behöver skilja mellan en chef som inte bryr sig och en chef som faktiskt försöker, men inte alltid lyckas.

Det är två väldigt olika saker.

Att leda människor när man själv fortfarande lär sig att vara människa

Något som slagit mig med åren är hur märkligt det egentligen är att vi förväntar oss att ledare ska ha så många svar.

Vi ska förstå människor, konflikter, motivation, ekonomi, juridik, arbetsmiljö, kommunikation och organisationsutveckling.

Vi ska kunna se framtiden, hantera förändringar och fatta beslut under osäkerhet.

Samtidigt försöker vi, precis som alla andra, förstå oss själva.

Vi har våra egna erfarenheter, personligheter, styrkor och svagheter.

Vi har saker vi är bra på och saker vi behöver arbeta med.

Och ibland har vi också svårt att förstå varför vi själva reagerar som vi gör.

Jag tror att en av de viktigaste insikterna jag fått är att ledarskap inte handlar om att vara färdigutvecklad som människa.

Det handlar om att vara villig att fortsätta utvecklas.

Att våga vara självkritisk utan att förlora tilliten till sig själv.

Att kunna vara ödmjuk utan att bli otydlig.

Att visa empati utan att ta över ansvaret för alla andras känslor.

Och att acceptera att man ibland kommer att göra människor besvikna, trots att man verkligen försökt göra rätt.

Vad jag önskar att fler förstod

Om jag fick önska en sak av människor som arbetar med en chef, så är det inte att de ska ställa lägre krav.

Det är att de ibland ska vara lite mer nyfikna.

Nyfikna på varför saker ser ut som de gör.

Nyfikna på vilka avvägningar som ligger bakom ett beslut.

Nyfikna på vad de själva kan bidra med för att skapa en bättre arbetsplats.

Och kanske ibland ställa frågan:

Finns det något jag kan göra för att underlätta?

Inte för att ta över chefens ansvar, utan för att vi faktiskt arbetar tillsammans.

För en arbetsplats är inte en person.

Den skapas av alla som är en del av den.

Och även om chefen har ett särskilt ansvar för arbetsmiljö, riktning och förutsättningar, så har vi alla möjlighet att påverka hur vi bemöter varandra. Vad vi säger och inte säger.

Jag tror att vi ibland glömmer hur långt lite förståelse kan räcka.

Jag kommer aldrig att räcka till för alla. Och kanske är det okej.

Det här är fortfarande något jag försöker lära mig att acceptera.

Att jag inte kan vara överallt.

Att jag inte alltid kommer att fatta rätt beslut.

Att jag ibland kommer att missförstå någon, missa något viktigt eller inte kunna ge en person det den önskar.

Att någon ibland kommer att vara besviken på mig, även när jag gjort mitt allra bästa.

Det betyder inte att jag ska sluta försöka bli bättre.

Men det betyder att jag behöver sluta mäta mitt värde som ledare i hur nöjda alla andra är med mig, hela tiden.

För kanske är det inte det som avgör om man är en bra ledare.

Kanske handlar det snarare om hur man tar ansvar när något blir fel.

Hur man behandlar människor när det är svårt.

Om man vågar fatta nödvändiga beslut, även när de är obekväma.

Och om man fortsätter bry sig, även de dagar då man själv känner sig otillräcklig.

Jag älskar mycket av det jag får göra som företagare och ledare.

Att se människor utvecklas. Att skapa något tillsammans. Att få förtroendet att vara en del av andra människors arbetsliv.

Men jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är enkelt.

Vissa dagar känner jag mig stark, stolt och övertygad om att vi är på rätt väg.

Andra dagar undrar jag om jag verkligen räcker till.

Och kanske är det just det jag vill förmedla med den här texten.

Bakom varje chef finns en människa som också försöker få ihop livet, göra rätt och räcka till.

Vi behöver inte sänka våra förväntningar på varandra.

Men vi kanske behöver bli lite bättre på att komma ihåg att vi alla är människor.

Även den som förväntas leda de andra.

Och till dig som också är chef och ibland känner att du inte räcker till: du är förmodligen inte ensam om den känslan.

Det viktigaste är kanske inte att alltid räcka till, utan att aldrig sluta vilja förstå, utvecklas och göra bättre.

Comment