När jag skriver ordet SÅRBAR, vad tänker du då? Vad betyder att vara sårbar för dig? Vad väcker det för känslor?
För mig innebär sårbarhet att vara sig själv utan de fasader vi människor ofta bär på. För mig innebär det att våga säga meningar såsom “Jag vet faktiskt inte”, “Kan du hjälpa mig?”, “Jag är rädd” eller “Jag behöver..”
Jag har sedan barnsben drömt om ett samhälle där sårbarhet och autencitet är huvudfaktorerna både i hur vi människor kommunicerar och bemöter varandra men även i hur vi framstår mot omvärlden, inte minst i sociala medier.
Under 2022 deltog jag på ett retreat för högkänsliga där jag för första gången i mitt liv upplevde ett sammanhang där sårbarhet inte bara var tillåtet, okej och uppskattat utan där sårbarhet och autenticitet var det varenda individ andades. Jag har aldrig varit med om att befinna mig på en plats med över 20 främlingar men samtidigt känna mig så otroligt accepterad för den jag är och de känslor jag bar på. Under de sista dagarna på retreatet kommer jag ihåg hur insikten “Jag ska snart tillbaka till verkligheten” slog mig. Ja, så stora ansåg jag kontrasterna vara mellan det sammanhanget och det vardagliga livet hemma i Umeå - inte minst inom affärsvärlden.
Tänk om vi skulle inte bara våga svara ärligt på frågan “Hur mår du?” men även våga bemöta varandra med förståelse och nyfikenhet när vi väl svarar ärligt på den frågan. De absolut finaste samtalen och möten med människor har jag genom livet haft med de individer som var närvarande i sina känslor och som så generöst delade med sig av dessa. Aldrig bidrar vi människor mer till varandra än när vi delar med oss av det som berör oss på riktigt, det som varit tufft och utmanande. Det är där vi hämtat de största lärdomarna och även där de största lärdomarna vi kan bidra med finns.
Frågor som vecka efter vecka upptar mina tankar är: Vad krävs av oss människor och av utvecklingen av samhället för att sårbarhet påriktigt ses som den styrka det faktiskt är? För att vi människor ska våga fullt ut vara oss själv? Vad krävs för att vi ska börja ställa både oss själv och varann frågor som: Vad behöver du? Vem kan jag vara för dig? och vad krävs för att vi ska vara sårbara, autentiska och till viss del trasiga utan att människor känner behovet att behöva fixa oss och släta ut med meningar som “Ja men tänk positivt” och istället bemöta varandra med meningar såsom “Jag ser på dig att det här är jobbigt för dig, det är okej. Låt alla dina känslor ta plats. Det är okej.”.
Jag tror att vi alla föds som autentiska och sårbara. Vi visar varje lilla känsla vi känner men vart gick det snett? Är det när vi växer upp som barn och ramlar och gråter och blir snabbt ombedda att sluta gråta istället för att reflektera över vad som hände? Är det på grund av sociala medier där majoriteten konstant låtsas som att livet alltid är en dröm? Är det på grund av de människor vi mött genom livet som själv varit rädd för sina känslor? Eller är det för att vi blir obekväma när andra visar sina känslor då det påminner oss om att även vi själva bär på känslor som vi inte vågat fullt ut ta emot?
Jag saknar svar på samtliga frågor men jag tror bestämt att vi är många som försöker sätta upp en fasad och visa oss starka, men för vem? Vad är styrka egentligen? Vem är du utan din fasad? Hur kan du vara med och bidra till ett samhälle där människor vågar vara sårbara och sitt autentiska jag? Vågar människor vara det när dom är i din närhet?
